Kapaciteten med R-lok och Mas-vagnar ansågs slå i kapacitestaket vid 5,8 Mton , det innebär då 20 tåg.
Över det skulle det behövas dubbelspår , och man valde att elektricifiera istället.
Nu dröjde det ju ända till 50-talet innan man fick nytta av den effektiviseringen.

Dels kom Första världskriget i mellan då det inte körde någon Malm till Narvik under ett par års tid, 1920 påbörjas det ju igen och då drar det iväg upp mot nästan 5 Mton , innan det dyker ner till nästan noll igen inför 30-talets depression.
Drar på igen upp mot nästan 8 Mton en kort period i slutet mitten-slutet av 30-talet, och så ner på nästan noll igen.
1945 påbörjad ju en stegring som går jämt upp ,passerar 8 Mton 1951, fortsätter ända upp till 21 Mton slutet av 60-talet då det gör en liten dipp, tar fart igen och når 22 Mton 1973 , sedan börjar skakigheten igen, Oljekris , annan kris och mera oroligheter.

Läst i "Malmbanan 100 år 1888-1988" , utgiven av Norrbottens museum.

P.S
Början av 1900 -talet fanns inga lastbilar , så man hade inget annat alternativ.

M.V.H Anders.k.

Även om man inte hade fullt behov av elektrifieringen för att klara kapaciteten så fick man ju ändå stor nytta av den eftetsom det jämfört med fortsatt ångloksdrift var en väsentligt billigare driftform. Särskilt då eftersom energin kom från inhemsk vattenkraft och man sparade mycket valuta när man inte behövde importera stenkol. En bit in på 20-talet var det många privatjärnvägar, även små, som började räkna och kalkylera på eldrift . Malmbaneelektrifieringen var ju också ett experiment, när man såg att eldriften klarade denna den svåraste utmaningen på det svenska järnvägsnätet så visste man att det bara var att gå vidare med stambanorna.