Frågan är om inte grannen till MHJ var bland de första, kanske till och med först. Redan på MÖJ-tiden trafikerades delen från Skänninge mot Väderstad så långt spåret räckte bara under betkampanjen och när SJ tog över 1950 hade linjedelen krympt till Skänninge - Bjälbo. När sockerbruket i Linköping lades ned efter 1955 års kampanj var det slut för bettågen på Östgötasmalspåret och Sockerbrukets sadeltanklok återlämnades till NBJ inför hundraårsjubileet av Nora - Ervalla.

Det beror på vad term vi väljer. Vutbaneformen kom ju till 1962, medan Skänninge-Vallsberg slutrevs 1956 (V. var formellt namn på spannmålsmagasinet vid spårets slut). Under TÖJ godsbanetid hade spåret trafikerats som BISPÅR: D v s "enligt särskild instruktion", enligt tidens terminologi (Växlingsinstruktionen var/är en allmän instruktion). Bispårsinstruktionen var fastställd av "Väg och Vatten" och stod i TÖJ linjebok. Man undviker noga termen "tåg" och
använder i stället "drivfordon" (Detta begrepp skulle så återkomma 2009).

Jag vet inte om SJ skrev någon ny bispårsinstruktion eller övergick till "växlingsdrift". I vart fall sedan spåret avkortats till Bjälbo.

En allmän fråga finns om trafiken bortom B., som SJ 100-årsskrift anger nedlagd 1952. Nedläggningsutredningen för Bränninge-Skänninge nämner dock att spåret här var utslitet vid förstatligandet och att 1950 och 1951 års betfrakter här genomfördes genom "särskilda åtgärder". Var detta bilfrakt?