Ett häfte från dåvarande Sveriges Lokomotivmannaförbund 1938 visar bl a motortågsförarnas tjänsteställning och lön vid privatbanorna. Förbundet och Svenska Järnvägarnas Arbetsgivarförening hade förhandlat i frågan 1925 men något formellt avtal aldrig träffats.
Dock hade vissa anvisningar utfärdats, som mycket tycks ha gällt ännu 1938:

a) Motorförare grupp IV (Motsvarande lokförarlön): Dieselelektriska vagnar >75 hk och sprtit- och bensinelektriska vagnar (NÖJ resp. NKlJ).

b) Dito grupp III (= tågmästarlön, fastän graden knappt användes vid bolagsbanorna): Dieselelektriska vagnar <60 hk och bensinmekaniska vagnar >75 hk.

c) Dito grupp II (= lokeldarlön). Bensinmekaniska vagnar <60 hk och "bussar" (35-55 hk). Vad avsågs?

d) Dito grupp I (= stationskarlslön). "Lastbilar, 20 hk". Vad menades?

- Lokomotorer nämndes inte.
- Vikarier på grupp IV och III skulle inplaceras som extra lokeldare. För grupp II och I
ospecificerat.
- Vid även biljetthantering hade grupp IV-II enmansersättning om ursprungligen 5 öre milen. Jfr (den månadsvisa) s k konduktörstian till busschaufförer. Den hängde med länge.

Vid TÖJ förstatligande intervjuade SJ-Nytt en rälsbussförare i Finspång. Där tycktes förarna rätt fritt rotera på varandras revir - lokförarbefordran mer likna "ålderstillägg".