Handmanövrerade växlar och spårspärrar som ingår i säkerhetsanläggning (ställverk) ska alltid efter en lokalfrigivning åter ligga i normalläge, för att säkerhetsanläggningen ska tillåta att tågfärdväg ställs till ett tågspår. En klotväxel i normalläge markeras ju med att växelklotets gula sida är uppåt. När det gäller spårspärrar är det tvärt om. Då markeras normalläge med den röda sidan upp på klotet. (spärren ligger på spåret i skydd) Är det någon som kan förklara varför det inte är konsekvent med t.ex. den gula sida upp även på en spårspärr?
Peter Johansson

Som någon redan har skrivit i tråden är det inte spårspärrens normalläge som markeras med rött uppåt, utan spårspärrens påläge (= läget med spärren på rälen).

En förklaring till principen för klotens målning kan inte bli något annat än en gissning, för den är ända från 1920-talet.

Från 1924 angavs i trafikreglerna (Säo) vid SJ: ”För att angiva lokalt omläggbara växlars normalläge resp. omlagda läge, målas växelklotens ena hälft vit och den andra röd. När växel ligger i normalläge, skall växelklotets vita del ligga uppåt.”

1929 tillkom i Säo text om spårspärrklot: ”När spårspärrs manövreringsanordning är försedd med klot, målas detta på samma sätt som ett växelklot. När spärren ligger på rälen, skall klotets röda del ligga uppåt.”

I 1941 års Säo ändrades färgställningen från vit och röd till gul och röd. (Ett cirkulär om ändringen utfärdades 1940; motsvarande ändring gjordes också för semaforer, slutsignaler, hinderpålar, huvudsignaltavlor, röda bansignaltavlor och framändeskärmar.)

Min gissning är att rött uppåt valdes 1929 för spårspärr i påläge eftersom detta läge alltid innebär "stopp" för färd förbi spårspärren, oavsett om påläget är normalläget (plusläget) eller om påläget är det omlagda läget (minusläget). Visserligen finns ju på vissa ställen en spårspärrsignal för att visa en spårspärrs läge, men på de flesta ställen saknas en sådan.