I Italien bör det ha varit ett fult kantigt trefas elektrolok 1D1, eftersom det i norra och nordvästra Italien ursprungligen var trefas växelström som användes; loken hade "fasta" hastigheter; på 50-60-talen byttes trefasen mot den annars i Italien vanliga likströmmen.

Vidare mot Jugoslavien var det förmodligen något likströmslok 2BB2 (som det fanns tre varianter av), dessa drog förmodligen tåget hela vägen sedan strömsystemet bytts ut. Dagens Slovenien var en del av Italien på 30-talet och därför användes likström även där (och än idag).

Om vi pratar mellankrigstiden så var det ånglok utom sista biten och även det sent, då både Gotthard- och Simplonbanornas italienska delar fick eldrift senare; Milano - Como 1939, och Simplonbanan till Domodossola först 1947, båda direkt med 3kV likström.
Från Milano bort till Trieste blev det eldrift från 1957 och några år framåt.
Den enda eldrift som kom ifråga var öster om Trieste som elektrifierades med 3kV likström 1936.
(Det var dock bara en ganska liten del av dagens Slovenien som då tillhörde Italien, den absoluta merparten var Jugoslavien liksom efter kriget.)
På de aktuella sträckorna fanns alltså aldrig trefasdrift; den dominerade i det västligare Piemonte, och på några sträckor till, Brennerbanan norr om Trento t ex, där man bytte i två omgångar 1952 och 1965.