1) Siste tc, Sten Unné, ingick i Kopparfors´huvudkontor i Ockelbo. Enligt uppgift med rang liknande affärsområdeschef. Han sägs också ha arbetat mest därifrån, med nära till VD, ekonomistab etc. Till "trafikcenter Jädraås" fanns ju telefon och två mils bilavstånd vid behov torde ha varit överkomligt.

Tc är ju en företagstitel medan VD också verkar enligt aktiebolagslagen. Vid kombinerade tjänster (t ex vid NBJ) måste chefen alltså behärska båda sidor: Tc Hermansson var ursprungligen SJ baningenjör.

2) DONJ fick tågradio redan 1961, före NKlJ och mesta NBJ. Frågan är om någon bantelefon etc därvid kunde slopas - som vid dessa två banor. Stationer etc helt kommunicera på rikstelefon, som ju ändå måste finnas.

3) Användes radion möjligen även för trafikledning? På en "grafbild" i en bok av utgåvan av 1961-11-27 finns enligt bildtexten "påteckningar av tågledaren". Som rent teoretiskt kunde vara samtal med föraren. Uddasystem kan fungera bra om ej för stora personalgrupper berörs.

4) Grundläggande tkl-tjänst var den i Linghed, Jädraås (ca banmitt) och Norrsundet. "Ockelbo Dala" var från 1961 obevakad för vissa tåg, stambanan korsades ju planskilt. Om småplatserna någon gång bevakades är okänt.

5) Vid SJK-resan 1963 hade de flesta platser med sidospår huvudljussignaler. Dock fanns T-semaforer i Rysjön, L. Björnmossen, Svartbäcken, Tallås grusgrop, Tallås och Vittersjö.
Dessa två grupper hade 1928-1936 ersatt de ålderdomliga skivsignalerna. Enligt 1949 års linjebok fanns fem automatiska vägskydd. Inga vägvakter, alla bommar bevakades av tkl.

6) Enbemanning av "icke-växlande", fullstora godståg infördes troligen med dieseldriften (Som vid NBJ och NKlJ).