Luftledningen vid spårvägs/RB-korsningen vid Lill-Jans Plan (Signaler/säkerhet)

av Leif B, Sunday, September 15, 2019, 23:28 (1657 dagar sedan) @ Överkörmästaren

Var det inte så att SRJ använde sig av spårvägens linjespänning, på aktuell sträcka?
Hastigheten var inte hög och storleken på aktuella tåg gjorde att det fungerade.


Vilken tidsperiod menar du nu?

Har aldrig fattat hur länge de vagnar som var "dubbelutrustade" för 750/1500V fick behålla den funktionen, eller exakt vilka vagnar det var.

Men träburkarna 32-36 blev väl omkring 1946 ombyggda från rena 750V-vagnar till rena 1500V-vagnar?

Det verkar iofs knasigt att man skulle ha haft en liten bit med "750V" (eller spårvägens "700V") kvar efter 1946. Men om det nu ändå var just det man hade - hur fungerade då kompressorer och omformare på vagnarna? Fanns det någon liten mojäng som mätte spänningen och kopplade in motstånd?

Saltsjöbanan hade ju en sinnrik reglerkrets med en liten motor inkopplad i omformarens fältreglering som gjorde att man kunde köra på nästan vilken spänning som helst. Men någon sådan fanns väl inte på SRJ:s vagnar...

Så länge som bara Djursholmsbanan var elektrifierad så var spänningen nominellt 600 V. Från 1930 nådde elektrifiering till Roslags Näsby förutom till Eddavägen och Lahäll (från 1937 Näsbypark).

När elektrifieringen till Österskär och Vallentuna togs i bruk 1939 höjdes spänningen söder om Djursholms Ekeby till nominellt 750 V och norr om Dj Ekeby till 1500 V. Vid Ekeby fanns en spänningslös skyddssektion.

Tvåspänningsfordon var de nylevererade ”rävarna” (senare X4p). Dessa måste varit verkliga ”high-tech” fordon då, med automatisk omkoppling för 1500/750 V, automatisk uppkoppling med strömgränsrelä och multipeldrift! (Även om den sistnämnda fungerade dåligt.) Omkopplingen styrdes av två nollspänningsreläer - ett för 1500 V och ett för 750 V. I skyddssektionen föll båda och linjekontaktorn föll och bröt högspänningskretsen in i vagnen. Efter skyddsektionen drog endera båda nollspänningsreläerna eller bara 750 V-reläet, vilket i sin avgjorde ur högspänningskretsen skulle grupperas, t ex kopplades de två motorerna i en motorgrupp i parallell för 750 V men i serie för 1500 V. Själva pådraget fungerade sedan likadant i båda fallen, med serie/parallellkoppling av motorgrupperna. När det gäller hjälpkraften tror jag att kompressormotorn fick ett förkopplingsmotstånd vid gruppering för 1500 V. När det gäller omformaren vill jag minnas att motorn elektriskt sätt var uppdelad i två motorer även om båda satt på samma axel. Dessa två ”halvmotorer” kopplades i parallell på 750 V resp i serie på 1500 V. I varje fall reglerades spänningen ut från generatorn av en sinnrik krets med både en regulatormotor och en regulatorlampa. Om det var samma princip som på Saltis vet jag inte.

År 1942 tillkom de två elloken 51 och 52 (senare SJ Bbp). Dessa 9 motorvagnar och två lok var alla tvåspänningsfordon som fanns. De gamla 600 V-motorvagnarna gick kvar på Djursholmsbanorna och som längst till Dj Ekeby.

År 1946 kom så spänningsväxlingen när spänningen även söder om Dj Ekeby höjdes till 1500 V. De fem nyaste Djursholmsmotorvagnarna (15-19, senare SJ X2p och X3p 32-36) byggdes då om till rena 1500 V-fordon och med en mycket enklare elutrustning än ”high-tech”-vagnarna 121-129 (senare SJ X4p 37-45).I samband med spänningsväxlingenleverardes också 11 större motorvagnar (senare SJ X7p) och 3 lok (senare Bcp och Bdp). Alla dessa var rena 1500 V-fordon och utan finesser som automatisk uppkoppling eller multipeldrift är liknande.

Jag skulle tro att man byggde om tvåspänningsfordonen vid första revision efter 1946. I varje fall kan man fortfarande se vissa spår i X4p 37 i form av t ex skylt ”Nollspänningsrelä 750 V” även om själva reläplatsen är tom.

Från 1946 var det 1500 V ända ner till Engelbrektsplan utom vid korsningen med spårvägen i Valhallavägen. Jag undrar om inte själva korsningen var spänningslös och passerades på rull, men att det fanns möjlighet attmanuellt koppla in spänning om man råkat fastna där.


Hela tråden: