Trelägeslinjeblock av LME-utförande användes även på RB.

Ja, på sträckorna Roslags Näsby-Lindholmen och Roslags Näsby-Åkersberga var linjeblocket åtminstone in på 1980-talet ett trelägesblock, som alltså löste ut till normalläge när tåget kom in till en station ('B'), under förutsättning att sträckan ('A-B') då var fri från ett efterföljande tåg och att det i A inte fanns någon låst utfartstågväg mot B. En riktning ställdes åter in när en utfartstågväg lades nästa gång, från A eller från B. (Jag vet inte i vilken utsträckning senare tiders om- eller utbyggnader har medfört att sträckorna nu har konventionellt "svenskt" tvålägeslinjebock, alltså ett som ligger kvar i inställd riktning A->B efter ett tåg tills det vänds när tågväg ställs ut från B mot A.)

Intressant nog var linjeblocket Åkersberga-Österskär ett tvålägeslinjeblock. Det hade införts lite tidigare, i slutet av 1950-talet, och det byggdes alltså inte om till trelägeslinjeblock i samband med att linjeblockeringen (och fjärrblockeringen) 1964 nådde Åkersberga från Rydbo.

I Norge har Banenors (f.d. Jernbaneverkets) järnvägsnät bara trelägeslinjeblock, vad jag vet. Det är påtagligt hur mycket fortare det går att få körsignal ut från en stasjon vid spetsmöte där, än i Sverige. Så fort det mötande tåget kommer innanför den motriktade utkjørhoved-signalen (placering motsv. mellansignals i Sverige) på sitt spår, går utfartsväxeln om, och vips går utkjørhoved-signalen för det väntande tåget till "kör". I Sverige tar det ganska lång tid att vid möte vända linjeblockets riktning och få körsignal ut från en driftplats, särskilt om det finns flera mellanblocksignaler på sträckan.
/up