Vi har ägnat de sista veckorna åt att debattera varför det är känslomässigt svårt för långvarigt aktiva inom gammeltågsbranschen att byta fordon eller sälja fordon.
Som vännen Granis påpker blir det lätt "men den elefantfinkan skaffade vi under stora umbäranden från Vislanda 1972 och då levde fortfarande Hagge Hultström som minsan slantade för vagnen också."

Det finns en annan faktor som också spelar in. I vår gammeltågsvärld står tiden still - i alla fall nästan.
Hagges inköp av elefantfinkan känns bara som för 5-8 år sedan och inte 36 år.
Så när de finniga nyaktiva ynglingarna kommer med förslag på skrotning/utförsäljning så tycker man de har alldeles för brottom - "herrejösses vagnen har ju bara varit i vår ägo i sådär fem-sex år...ja kanske lite till...men 36 år...nej nej nej...det måste vara fel...inte har vi haft den i 36 år?!?! Nu minns ni fel."

Detta och kombinationen av att man faktiskt räddat en vagn och bevarat den gör det nog oerhört svårt att skiljas från den. ÄVen om den räddas till eftervärlden i en annan organisation.

Hilsen
Johan