Tyvärr är väl bedömningen vad som är skräpigt olika. För alltför många är spåren av gammal industriverksamhet och likanade skräpigt medan andra lan se det som ett minne av gamla tider. Det är inte så länge sedan som gamla runstenar ansågs stå i vägen och helst kunde användas som byggnadsmaterial. Upplagd räls, slipers, avställda fordon upplevs tyvärr som störande av vissa. DEt gäller at falla inom prydlighetsramen vilket museijärnvägar kan få problem med då verksamheten genom sin natur delvis består av rostiga renoveringsföremål och annat materiel. I känsliga miljöer som Vadstena och Mariefred är detta tämligen viktigt. Skjul, presenningar och avskilda upplagsplatser är nog så nyttiga.

Efter at ha läst inläggen kan man få känslan av att ett av problemen har varit att idesprutor lätt startat nya projekt medan det dagliga underhållet varit eftersatt. Bilderna på banvallen visar detta. Det är väl alltid så att det är lättare att entusiamera till nu framtida projekt än att gräva ner sig i dagens problem. Om de akuta problemen växer blir behovet av verklighetflykt större.
Kanske det hade varit bäst att korta av banan och satsa på det som det finns resurser till. Därmed bita i det sura äpplet att banan inte går någonstans längre, men detsamma gäller ju t.ex i Malmköping där Hosjö ju inte är någon större attraktion utan det är resan som ger behållningen. Det är ju inte en speciellt unik situation.

Tyvärr känns det som att urpårningen var mer ett symptom och inte det egentliga problemet. Utan Vadtenas stöd undrar jag om det finns personella resurser för både WFJ och museet i Linköping. Med gamla Linköping, flygvapenmuseum mm så kan en bana där vara ett bättre alternativ. Framförallt om Vadstena kommun tappat det intresse aom någon gång funnits.

Men jag hoppas innerst inne att jag har fel och att likt fågel Fenix WFJ på något sätt återuppstår.