Gång på gång får msn enligt min mening bekräftat hur svårt det är att få till en järnvägsmuseal verksamhet i det Östgötska länet.

I Linköping kämpar Järnvägarnas Museiförening med att försvara sin existens!

I Lakvik efter 40 år, pågår visserligen numera något som liknar en traditionell järnvägsklubb!

I Vadstena har man kämpat utan resultat i snart 30 år!

Vad är det som gör det så svårt att få det att lyfta? Har man allmänt svårare att se det fina med att ha en "egen" Museijärnväg"! Är intresset för lågt bland Östgötar i allmänhet eller är det någon annan orsak till svårigheterna.
Har det varit för många/få idealister som dikterat villkoren för verksamheten?
Har man i denna landsända lättare att luta sig tillbaka och hoppas att någon annan gör jobbet när väl en "ny" klubb är startad?

Har man för stor tilltro till att politiker och andra ska "ordna" saker och ting?

Är det svårare att i Östergötland locka företag och företagsledare att delta med sponsorpengar eller bara med sitt goda namn. Har det någosin prövats att värva en driven företagsledare/makthavare att åtminstone i ett inledningsskede driva verksamheten framåt?

Är man rädd för att en sådan person skulle få för mycket att säga till om utan att ha de rätta för klubben "ideoligiska" utgångspunkterna!?

I gammeltågbranchen vill jag påstå måste man pröva allt och framförallt vara väldigt pragmatisk. Annars når man inte längre än vad Vadstenagänget och Linköpingsfolket har gjort!