utrustades under 70-talet för ett system som jag vill minnas kallades GPCS. Detta skedde på initiativ av den kunnige och då mycket aktive medlemen Brian Buttterworth m.fl och innebar om jag förstått rätt förändringar av såväl roster som blästerkona och medgav eldning med god förbränning av stybbartade och sämre kol. Jag tror (obs tror, har extremt liten erfarenhet av eldning) att fyren skulle hållas tunnare än normalt.

A.Svenson

Klart intressant experiment. Det skulle vara kul att få reda på mer detaljer om det.

Gas Producer Combustion System, GPCS, är ett system för gengaseldning på ånglok utvecklat av den siste store ångloksgurun L.D.Porta från Argentina (död sedan ett par år).

http://www.trainweb.org/tusp/firebox.html

Man har en extremt tjock fyr med för lite luft genom asklådan plus en del avloppsånga in den vägen för att hålla ned temperaturen på fyren. Denna tjocka svala fyr kommer då att ge ifrån sig stora mängder brännbara gaser som sedan får brinna med hjälp av extra sekundärluft i fyrboxen ovanför kolbädden.
Systemet kräver som du skriver ett bättre drag i skorstenen (helst med en supereffektiv Lemporskorsten). Dessutom behövs skakroster för att bli av med askan i botten av den tjocka fyren samt även extra lufthål i fyrboxen genom boxsidorna in under valvet.
Problemet med BLJ 6 efter vad jag har hört var att man varken hade skakroster eller extra lufthål. Det kunde gå bra en vända eller två men sedan blev fyren för tjock.

När systemet fungerar väl så får man en helt rökfri förbränning och kan belasta pannan mycket hårdare med bibehållen hög verkningsgrad samt använda dåliga kol.

Jag hade nöjet att representera MRO på ett seminaruim om moderna ånglok i Barcelona 1998 och då frågade Porta genast om jag visste hur det hade gått med GPCS-eldningen på AGJ. Han var alltid lika trevlig, intresserad och hjälpsam mot alla som ville förbättra ånglok.

Dag B