Några få, sena USA-ånglok fick liknande anordningar, dvs extra luftinsläpp via särskilda öppningar genom fyrboxväggarna. Ev. bland annat /?/ på Northern Pacific, som körde en del med skruttkol/brunkol.

Men Portas namn nämndes aldrig i DOM sammanhangen, vad jag minns. Obs. dock att NP-banan hade mångårig erfarenhet av lågvärdigt kol - Porta var ju inte ensam i hela världen om att begripa vad som egentligen händer i en lokfyr... (även om man ganska ofta frestas att tro det).

Jo, faktum är att han nog var den ende som verkligen begrep vad som hände inte bara i en fyrbox utan i ett helt lok. (Varför körde man annars omkring med 40% pannverkningsgrad i.st.f. 80%?)
Ångloksutvecklingen har i stort sett helt skett med "trial and error"-metoder i små små steg. Portas angreppssätt att genom strikt vetenskapliga metoder kombinmerat med eget svett och arbete med uppkavlade ärmar se till att HELA kedjan fungerar på ett optimalt sätt är helt unikt.
Behövde han bättre drag i pannan för att få GPCS-metodena att fungera så utvecklade han också Lemporejektorn som slår alla andra skorstenar med hästlängder (inkl. Kylchap och Giesel).

Sekundärluft i en fyrbox är naturligtvis inget nytt. Och har du en 6 meter lång fyrbox så räcker naturligtvis inte luften från luckan till. Därför försågs många amerikanska lok med lufthål men det är bara en detalj i sammanhanget.

Portas utveckling har däremot pågått under efterkrigstiden, främst 50- och 60-talen. Då hade utvecklingen redan avstannat i de flesta länder.

Dag B