11 dagar (1 maj) senare var jag på samma plats med brodern Olle och kompisarna Björn och Lennart. Vi kom också på dressin - från Hjortkvarnhållet. Fast vi var fyra personer på en enda cykeldressin (fast tre av oss var bara mellan 13-16 år). Dressinen ifråga kunde ställas om mellan spårvidderna 891, 1067 och 1435
Vi hade inga tillstånd från SJ i Norrköping utan endast ett muntligt OK från en anställd i Finspång, KG Kindgren tror jag.
Färden över den höga träbron i Hjortkvarn (som inte hade räcken) - i svag nedförsbacke gav kittlingar i magen.
På bilden ses spåret mot Björnhammar vika av mot höger. Precis till höger om denna förgrening (utanför bilden) låg en något ombyggd banvaktstuga med stort perspektivfönster mot huvudlinjen.
När vi passerade huset såg vi ett stort sällskap på minst 10 personer sitta till bords bakom fönstret. 10 ansikten med förvånade ögon och öppna munnar följde oss fyra på dressinen tills vi var utom synhåll.
Vi valde att cykla ner till Björnhammar. Väl där hade vi efter 30 sekunder eller möjligen 1 minut byns alla ungar springande efter oss (det var ju helgdag). De sa inte ett ord utan såg på hur vi lyfte av dressinen vände den och cyklade tillbaka.
I Tornfors stannade vi före linjeväxeln och kikade på det röda skjulet, studerade K-lås och lite annat. Upp på dressinen igen och ut på linjen samtidigt som vi på nytt kom i siktfältet för middagsgästerna inne i banvaktstugan. På nytt följde deras ansikten oss med öppna munnar.
Jag var bara 13 år och trodde nu att någon myndig person skulle komma utspringande från huset och rya på oss... men inte alls!
Färden tillbaka till Hjortkvarn gick lätt - vi turades om att cykla - och det kändes inte lika pirrigt att cykla på träbron i svagt motlut.
Väl framme monterade vi i sär dressinen, lastade den på Lennarts tackräcke (som satt på en Mercedes från 1950-talet) och for till Linköping som var vår operativa bas denna långhelg.

Johan