Jag ber om ursäkt om jag dominerar den här tråden med för mycket inlägg.
Det är bara så att detta är bland det som intresserar mig mest vad gäller ånglok.
Jag var lite trött när jag skrev förra inlägget. Så en "liten" utvikning.

Normalt begränsas ett ångloks uteffekt av två saker:
- Blästerrörsgränsen. Dvs det effektuttag där den tillförda luftmängden precis räcker till för att förbränna så mycket kol att den producerade ångan räcker till för att tillföra sagda luftmängd. (Cirkelbevis) Den kan alltså ändras genom att justera blästerrör - skorsten (samt även lufttillförsel genom asklåda o dampar).

- Rostgränsen: Den eldningsintensitet där den senast påkastade kolbiten bara producerar lika mycket värme som den samtidigt stjäl från omginvingen innan den halvt oförbränd kastas ut genom skorstenen tillsammans med massor av oförbrända rökgaser. Vid detta effektuttag är pannans verkningsgrad ung. hälften av verkningsgraden vid lågt effektuttag. Bara genom ändrad eldningsteknik kan rostgränsen ändras.

Det är bara Amerikanare som slösade så enormt med kol (och miljöbelastning) att man körde ånglok i närheten av rostgänsen. Europa har man alltid satt blästerrörsgränsen betydligt lägre.

Med mycket sekundärluft eller GPCS så minskar man luftmängden genom fyrbädden och därmed även problemet med utkastningen av styb och oförbrända kolbitar genom tuberna. Alltså har man flyttat rostgränsen radikalt uppåt i effekt / eldningsintensitet. Så om man bara kan hänga med med blästerrörsgränsen så har man även radikalt ökat lokets maxeffekt.

Situationen KM beskriver beror alltså bara på en dåligt injusterad blästerkona. Och med en sådan kan man få vilka märkliga situationer som helst. T.ex. att ett stort lok med lätt tåg inte kan köra på liten fyllning utan måste köras på full fylling för att hålla trycket.

Erik ger nedan en mycket bra verklighetsbeskrivning av de problem man får när man vill införa ny teknik.

Dag B