Den anläggning som jag har beskrivit tillkom i maj 1961. Dessförinnan var Nbp-linjen bara ett långt enkelspår utan linjeblockering och utan mötesmöjligheter, med systemet ’one train working’. Runt 1960 hade man börjat bygga ut villasamhället Näsbypark med en centrumanläggning och många flerbostadshus, vilket nödvändiggjorde mer en ett tåg i haltimmen i rusningstid, och då blev det nödvändigt att kunna ha tågmöten i Alp.

I maj 1961 hade Roslagsbanan i nästan två år varit del av Statens järnvägar, den 39:e driftsektionen. Det är förvånande att Altorp-anläggningen med alla brister, egendomligheter och specialare kunde godkännas av kungl. järnvägsstyrelsen (SJ:s huvudkontor). Man kan väl säga att Alp-anläggningen var en fortsättning på det pragmatiska sätt som SRJ hade skött trafiken på Djursholmslinjerna ända sedan 1920-talet: i vissa avseende stora avsteg från den normala svenska ’järnvägsnormen’. SJ:s hk tycks ha blundat för detta. Trafiken på Eddavägslinjen var ett annat exempel på mycket egen trafikregeltillämpning. Där fortsatte de udda trafikeringsregler som skapades i slutet på 1940-talet att gälla ända till banans nedläggning 1975, men det får jag berätta om en annan gång.
/up