Spårviddsväxlaren i Torneå fattar jag att den fungerar på liknande sätt. Skillnaden vad jag förstår är att den i Torneå har axeln även en låsmekanism som spårviddsväxladen måste låsa upp innan spåvidden ändras, sen förlängs axeln.

På hjulpar för spårviddsväxling enligt Rafil system (Torneå) sker ingen ändring av axelns längd och följaktligen inte heller någon förflyttning av lagren. Det är bara hjulskivornas inbördes avstånd som ändras. En låsfunktion för inställd spårvidd finnas det nog, men det gör det även på Talgo-axlar även om verkningssätt och avaktiveringen skiljer sig betydligt. Det är i detta avseende jag tycker man anar visst släktskap mellan Rupins ide och Rafils konstruktion. Teleskopprincipen med axelhalvor däremot verkar Talgo ha anammat. Den konstruktionen, provad några år i Haparanda, visade sig medföra en sagolikt otymplig tilläggsanordning för att hänga upp och lagra axelhalvorna. Därav nyfikenheten på vad artikeln om Rupins ide inte tydligt avslöjar.

På länken nedan finns några bilder.

http://hem.passagen.se/fml42/train/changer/index.html

Aha, då vet man lite mer hur den funkar.
Ett problem med spårviddsväxlaren i Haparanda som var av Talgo's konstruktion klarade väl inte vintern allt för bra heller då glidytorna för vagnens stöd medans spårvidden ändrades smordes med vatten.