Observera att detta var ett ytterst högvärdigt bränsle - bara det var gjort på prima kol... En av anledningarna varför man gjorde sej besvär med pulvervarianten av vanlig koleldning var att inblåsningsanordningen gjorde slut på eldarens slavgöra (dvs. på stora handeldade lok med 4-5 kvm rost och sådär = bättre lokprestanda, helt enkelt; klart intressant på hårt belastade linjer i Tyskland t ex).

Däremot visade det sej tydligen att dom praktiska småproblemen med att hålla rent och hindra pulvret från att tränga in precis överallt var värre än man hade trott - ex.vis gjorde jänkarna samma erfarenheter då man satte in kolpulvereldning på ett par supervassa försökslok, nämligen ångturbin-elloken på Chesapeake & Ohio på sena 1940-talet. Utöver otrevnad i hytterna, råkade man ut för kortis i traktionsmotorerna p g a koldamm!!

Vet ex.vis BD om det finns nånting skrivet om vad SJ ansåg...? I fallet Sverige var väl utbytet knappast spec. lysande - var ursprungstanken kanske t o m bara att (efter bristtiden under 1. vkr) försöka blanda torv och förädlade/anrikade skånekol, dvs. i ett ev. nytt framtida nödläge...?