Den här signalen är av den ombyggda typen med glödlampa, och acetylenutrustningen kvar för manövrering av färgväxlaren. Poängen var ju alltså att man skulle slippa byta gastuben. För just denna signal vid västra infarten till Geijersdal hjälpte det inte ändå, utrustningen läckte någonstans. Och eftersom man aldrig lyckades hitta var, så fick man byta tuben i alla fall med jämna mellanrum. Det var i nära till med reparatörsbilen, via bron i bakgrunden.

Tack för påpekandet mamma! Jag trodde de "delvis elektrifierade" gasförsignalerna fanns mest i Boråstrakten, men tydligen var det fler signalmästare som insåg fördelen med elektrisk belysning. På SJ centralförvaltning var man dock inte imponerad när förslaget först kom någon gång under 1960-talet. "Han är i gasen" skrev någon lustigkurre på signalavdelningen angående förslagsställaren, och menade att de gamla gasförsignalerna när som helst skulle försvinna, så att sätta in elljus var meningslöst. Men gassignalerna blev alltså kvar ytterligare två decennier på sina håll.

En intressant sak med signalen vid Geijersdal är att den saknar sidotågvägslykta. Har den kanske försvunnit i samband med att elljus i den övre lyktan tillkom?

Kanske kan man kalla signaltypen elektrogasljusförsignal? Tidigare fanns ju elektrogassignaler, där kolsyregas användes för att manövrera signalskivan/signalvingen. Bilden, från Sveriges Järnvägsmuseum, visar en sådan försignal vid Lästringe.