Jag är oerhört glad idag att få ha varit med om detta och kan troligen ståta med att vara sista generationen som fått lära av någon som kunde detta på riktigt. De som lär sig nu är någon som lärt sig av någon annan hobbyeldare/förare.

Många kan köra och elda men avståndet till yrkesmannens är långt!

Erik S

Jag vet inget om din bakgrund eller erfarenhet men tonen i dina raljanta omdömen är måttligt roliga.
Något kan sägas om många av dagens "hobbyeldare" som har gått "hobbykurs":

- De har en gedigen teknisk/teoretisk utbildning som gamla tiders lokfolk saknade.
- De har en oerhört brett järnvägs/ånglokskunnande. De vet m.a.o. mycket om ångloksteknik även utanför hemmabanan med dess ånglok.
- De har mångårig verkstadserfarenhet.
- De har en bred järnvägs erfarenhet, kan ena dagen tjänstgöra som tkl, andra dagen leda ett spårjobb eller bygga en växel.
- "Hobbykursen" består av 5 års varvad utbildning.
- "Hobbyeldandet" har med åren hunnit bli 500 trafikdagar på ånglok.
- osv...

Ibland brukar jag ägna en tanke åt det enormt stora kunnande som finns samlat inom många av dagens museibanor, det är rätt imponerande.

Men visst, jag känner själv ringrosten första trafikdagen på ånglok varje vår. Man blir lite trött efter 13 timmar på lok, 1 times växling, 12 rundgångar, 28 start och stopp med tåg, 24 backkrön som skall pareras med eldning och vatteninmatning osv. När ryggmärgen får ta över mycket av småplockandet går det genast väldigt mycket lättare.

Och den ringrosten borstas inte bort med av myndigheten förskriven repetitionsutbildning.

Dag B