Nynäsbanan var otroligt fattig, vilket du kan läsa om i tidningen Dagens artikelserie i maj 1957. Kanske nämns där också något om telegrafin? Tidningen finns att beställa på mikrofilm på bibliotek, jag har lånat den några gånger själv och läst för uppgifterna är ganska så märkliga.

Verkstadspersonalen tvättade sig i kallvatten, bytte om och åt sin matsäck i smedjan för där var det iallafall varmt. När pannspolning pågick fylldes arbetsgraven i bussverkstaden med spolvattnet bakvägen, bussrpr gick då knähögt i iskallt vatten. Gamla system där banvaktshustrun förmodades sköta bommar för småören från 05 till 23 var fortfarande igång. Stallportarna fick stå på glänt därför att ångloken inte fick plats och man inte hade flyttat ut bakväggarna. 1907 var sista året någon nyleverans av ånglok gjordes, efterföljande ånglok köptes begagnade, och många lok hyrdes in för att man inte hade möjlighet att investera i egna. Även den tunga verkstadsutrustningen köptes begagnad som skrot från SJ huvudverkstäder. Dieselloket från 1936 liksom motorvagnarna var inköpt med statsbidrag avsett för fattiga banor så att de kunde sänka sina driftkostnader. Loket brann upp 1939, reparerades men fick ställas av p g a krigets bränslebrist vilket inte gjorde livet enklare. Efterföljande motorvagnar köptes in begagnade under 50-talet, vagnar som annars hade hört hemma på skroten. Dieselloken från 50-talet köptes in genom koncernbidrag, gamle gubben Ax: Johnson sade helt enkelt åt sina andra bolag att bygga och/eller köpa lok åt Nynäsbanan, som aldrig behövde betala för dem. Det fick istället SJ göra när staten köpte aktiestocken 31/12 1957. Denna dokumentation om SJ:s utlösen av loken finns i NJM arkiv.

Nynäsbanan var precis så skabbig och sliten som man föreställer sig att en bana som fortfarande använder telegraf 1957 skulle vara. Det var en hel del som kan betraktas som sensationellt på försiggick. Det utmärkande är att man aldrig verkade ha råd att investera genom nyanskaffning, allt som köptes var redan utslitet av någon annan, eller så hyrde man. Man gjorde en del framsynta investeringar i fordonsmateriel i mitten/slutet av 30-talet, men det var definitivt höjdpunkten. De två Co6-vagnarna kom ungefär samtidigt som Ax: Johnson övertog aktiemajoriteten, var säkerligen beställda dessförinnan, men sedan var det slut på att äga någon nytillverkad järnvägsmateriel. SNJ:s ägda godsvagnspark var i princip vrak och Ba-fordon 1957, man hade 6 fina stålvagnar men resten var ålderdomlig psv-materiel. 6 motorvagnar från 20-30-talet rullade också, de äldsta var avställda som skrot.