Jo, men man hade en ägare som kanske inte var så ambitiös. Johnsonkoncernen drevs enligt gamla hederliga självförsöjningsprinciper. Man hade sjöfart, alltså ägde man skeppsvarv. Båtar byggdes i stål så man hade stålverk. Det var motorfartyg, alltså ägde man motorfabrik. Man behövde bränsle, alltså ägde man ett raffinaderi. Man hade ett raffinaderi, alltså behövde man transporter för prdukterna så därför ägde man en järnväg för detta. Nordstjernan och Ax: Johnsonkoncernerna var ett nystan av ömsesidigt beroende mellan 50-100 olika företag som skulle ge både kontroll över resurser och göra så att pengarna stannade i koncernen och kom bäst till nytta där de behövdes. Avesta kunde utan vidare få köpa nya däck åt Linjebuss, om Bergsingenjören gav ordern.

Järnvägens investeringar 1948-1957 då den helägdes av Johnsons grundades på att raffinaderiet behövde transportapparaten. Alltså fick Nynäs Petroleum köpa två MaK-lok åt järnvägen, som SJ fick lösa ut då de köpte järnvägen. Hedemora och Motala fick bygga en Månraket så att den nya tekniken fick en tillämpning. Persontrafiken var nog bra på sitt sätt men den enda kopplingen den hade till koncernen var att folk åt bananer och potatis, och det hade inte ändrats av att investera i persontrafiken. Bananer fraktar man i båt och köper styckvis på Åhléns.