Även om vi begränsar oss till stationer med dvärgsignaler menar jag nog att det var tvärt om: De flesta icke knutpunktsstationer hade före 1960-talet inte någon huvudsignal (nu: mellansignal; förr: utfartssignal) vid tågvägens slutpunkt, inte heller på huvudtågvägen. På sträckor utan linjeblockering fanns ofta en utfartssignal utanför yttersta växeln (nu: ytterplacerad utfartssignal), i regel rygg i rygg med infartssignalen. På sträckor med linjeblockering fanns oftast som enda huvudsignal i utfartsänden en blocksignal vid eller strax innanför stationsgränsen (nu: utfartsblocksignalen; förr: blocksignalen vid stationsgränsen; ännu tidigare: blockposten vid stationsgränsen).

"Åmål-arrangemanget" som du nämner är exempel på det förra. Ett annat exempel är den instruktionsritning över fingerat ett el-mek-ställverk som finns i SJH 325.1, Signalteknisk handbok, från 1960-talet. Kvarvarande exempel i landet är inte många; jag kommer just nu bara på Torup, som ju är en specialare men där "själva bangården" bara har dvärgsignaler vid tågvägens slutpunkt. Tidigare var förhållandet vanligt ställverk modell Skruv, t.ex. i Lessebo, och i Skruv :-) .

Exempel på det senare hittar jag på ditt utmärkta webbställe, Gunnar ;-) . På din sida om automatisk linjeblockering visar ritningsutsnitten att både Rönninge och Rotebro saknade utfartssignaler (nu: mellansignaler). Fast Upplands Väsby är exempel på en station med utfartssignal vid infartstågvägens slutpunkt på huvudtågspåret.

När det gäller Varberg, har jag trott att utfartssignalerna där på huvudtågväg inte fanns med i den ursprungliga anläggningen, utan kom upp senare, kanske i samband med fjb och linjeblockering på Västkustbanan.

Utanför ämnet: Du kallar Varberg för en "EJ-station". Visserligen var det så att Varberg-Borås järnvägs öppnades redan 1879, före Göteborg-Hallands järnväg och Mellersta Hallands järnväg som öppnades 1888 (förstatligade 1896), men skulle själva stationen Varberg inte hört till SJ förrän VBHJ förstatligades 1940?
/up