Föreningar, fenomen och framgångar - 2008 - 2023 års Järnvägshistoriska forum

Tråden kring WFJ låstes helt riktigt, tycker jag. Inte bara för att jag sagt mitt, utan för att det lätt kan bli ’tjötigt’ när man låser sig på en enskild förening -eller person för den delen. Då är det bättre att fokusera på det viktiga och övergripande: Fenomen. I detta fall hur den ideellt styrda gammeltågsbranschen fungerar. Eller inte fungerar. Och varför. Och hur det kan förutses. Om det ens låter sig göras....

Sker verksamheten på andra villkor, t ex (mer) kommersiella, kommer saken i ett lite annat läge. Då får (den i sammanhanget ofta rätt tråkiga) logiken helt annat utrymme, och det blir mer förutsägbart. Det kan då gälla såna verksamheter som Inlandsbanan, DVVJ och ’High Chapparall’-tåget. Framförallt vad gäller de sistnämnda kan jag tänka mig att man skulle kunna resonera nånting som ’...vad krångligt och dyrt det är att köra gamla ånglok och underhålla spår; vi satsar på diligenser dragna av nytillverkade koreanska hästrobotar i stället’. Eller nåt sånt. Logiskt tänk, och utan känslor.

Inom de ideella museiföreningarna är det annorlunda: ’..Knallebygdens tågförening vill köpa ångloket KDJ 2 av oss för tre miljoner; man har en realistisk och finansierad upprustningsplan och vi har varken tid, ork eller pengar att ens få det orenoverade loket under tak, men det räddades ju av föreningsgrundarna Olle och Pelle i Vislanda 1969, så ALDRIG I LIVET!’. Hjärtat alltså.

Det gör alltså att det blir otroligt svårt att bedöma vad som kommer att ske var (men däremot kanske vad som borde). Analyser och hypoteser om hur kokainsituationen och de militära hoten mot Sverige blir om ett decennium är faktiskt lättare att göra. Därmed inte sagt att det alltid blir rätt. Framförallt med facit i hand, liksom.

Men vem trodde på 90-talet att GHJ skulle ens komma förbi Eken, med tanke på alla tjuriga markägare och de fåtalet aktiva i föreningen varav några (?) inställde sig till tjänstgöringen med rollatorer!? Och ULJ på 80-talet; en tre mil lång gräsmatta där slipersbeståndet från SJ-tiden började ge upp vilket bl a orsakade skevningsfel som nästan fordrade sjösjukepiller för de som reste i (boggi)vagnar med mjukare fjädring. Trots att sth långa sträckor bara var 10 km/ h.

Vad som utmärker de framgångsrika föreningarna är att de är duktiga på omvärldshantering och omvärldskontakter. Detta skapar förståelse och sedan resurser. Har man inte det ena får man inte det andra. Både externt och internt då; t ex att fler aktiva hittar till de framgångsrika föreningarna vilket i sin tur skapar mer resurser och möjligheter. En uppåtgående spiral alltså. Innebär det då att dom mer framgångsrika föreningarna också tänker lite mer med hjärnan än med hjärtat? Tja, säkert... Men inte för mycket, hoppas jag. Humlan kan ju inte flyga om man talar om det för den.

/ L G ;-)

Jag vill bara instämma i Garnis kommentarer i denna tråd.
Vår hobby/bransch/fokrörelse har ju en del personer som är kollosalt digitala.'Dvs "0" eller "1". Varianter eller andra möjliga siffror existerar bara inte.

Vad Garnis försöker säga är att det kanske dyker upp en ny "Ante" på en eller flera av de museibanor som i dagsläget har gått i stå.
Varför skriva deras dödsannons nu när de än så länge står på benen (om än stöppligt)?
Och skulle det ändå vara tid för dödsanonns så ska detta skrivas av dem själva eller dess anhöriga - inte av proffstyckare eller värdegrundsrealiserare.
Nog om det.

Vad som kanske vännen Granis missar att skriva är att det också måste till en attitydförändring inom den förening som har gått i stå - det räcker inte bara med att en "Ante" dyker upp.

Jag fick höra av en kompis - aktiv för långe sedan på en hade museibanor som nu gått i stå. Han såg tecknen i skyn redan för 20 år sedan. Han bad om att få medverka på styrelsemöte - vilket han fick och där han presenterade en plan för att värva ny aktiva (unga som gamla) och med olika stimulerande åtgärder få dem att stanna kvar och vara med att utveckla verksamheten.
Ledamöterna i den styrelse han träffade var totalt ointresserade. Ordföranden tackade för planen - frågade högst pliktskyldigast om någon av ledamöterna hade frågor eller synpunkter. det hade ingen. Den efterföljande frågan på dagordningen var i vilka historiskt korrekta färger man skulle måla banans växelklot i. Denna diskussion tog 45 minuter innan man enades.
Så länge museibanornas har en ledning som fokuserar på detaljer och är ointresserade av att få verksamheten att inte bara flyta utan också utvecklas - så går det i stå....
Tyvärr

Hilsen
Johan

Vad som kanske vännen Granis missar att skriva är att det också måste till en attitydförändring inom den förening som har gått i stå - det räcker inte bara med att en "Ante" dyker upp.

Jag har inte alls missat det. Jag har bara inte skrivit det ;-) Enskilda personer med rätt tänk och rätt kapacitet är förvisso viktiga för denna verksamhet (också), men det räcker inte med dom. Det måste finnas, eller åtminstone skapas, en kultur också.

/ L G

En kort fundering bara:

Är felet med en del föreningar helt enkelt att det ingår alltför få proffsjärnvägare i den aktivt arbetande skaran...???

En egentligen mycket relevant frågeställning, därför att den leder vidare in i många andra saker. Jag vill svara nej därför att yrkeskulturen inte bara är av godo, den är inte en förutsättning för att framgångsrikt bedriva verksamhet.

Men frågan du ställer pekar på ett problematiskt gränssnitt mellan hur yrkesaktiva ser på vissa saker och hur hobbyaktiva ser på det. Det är en känslig balans att upprätthålla för att inte det gränssnittet ska bli ett verksamhetsproblem.

Det problemet är större och känsligare ju närmare man kommer operativa frågor. vilka funktioner ska projekteras in i en signalanläggning, vilka rutiner ska styra arbetet, hur gör man när man lägger på ett koppel och på vilka andra sätt kan man eller bör man inte göra det på?

Både yrkesaktiva och hobbyaktiva kan vara benägna att föra in "modelljärnvägsresonemang" i verksamheten, på olika grunder men med belastning för såväl ekonomi som för omvärldens bild av verksamheten. Vi måste göra så här för det tycker jag är häftigt, utan en tanke på hur det interagerar med "politiska" frågor som gränssnittet mot omvärlden. Kulturprofilen t ex är inget skämt och den kräver ett konsekvent beteende för att behålla sin trovärdighet. Det kan på sin spets bli ett vinna eller försvinna-problem. Ursprunget till sådana problem kan uppstå både i yrkes- och i hobbyaktiva läger.

Det är Granis omnämnda hjärta som bultar och slår åt fanders ibland. Både betablockerare och nitroglycerin måste tillhandahållas stundtals, och så var vi åter i ledningsfrågor igen. Alla vägar bär till Rom, och där hittar vi styrelsen och de ledande funktionärerna. En skuta utan rorgängare följer med strömmen och lägger sig tvärs vågorna...

Håller verkligen med Granis...huvudet på spiken!
P-Å Lampemo

Du vet väl lika bra som jag att Vadstenas kommunalråd Palmkvist var den störste Motsträvaren till järnvägen som funnits någonstans. Han hotade och stoppade allt. Den skulle bort. Punkt.

Jag vill bara instämma i Garnis kommentarer i denna tråd.
Vår hobby/bransch/fokrörelse har ju en del personer som är kollosalt digitala.'Dvs "0" eller "1". Varianter eller andra möjliga siffror existerar bara inte.

Vad Garnis försöker säga är att det kanske dyker upp en ny "Ante" på en eller flera av de museibanor som i dagsläget har gått i stå.
Varför skriva deras dödsannons nu när de än så länge står på benen (om än stöppligt)?
Och skulle det ändå vara tid för dödsanonns så ska detta skrivas av dem själva eller dess anhöriga - inte av proffstyckare eller värdegrundsrealiserare.
Nog om det.

Vad som kanske vännen Granis missar att skriva är att det också måste till en attitydförändring inom den förening som har gått i stå - det räcker inte bara med att en "Ante" dyker upp.

Jag fick höra av en kompis - aktiv för långe sedan på en hade museibanor som nu gått i stå. Han såg tecknen i skyn redan för 20 år sedan. Han bad om att få medverka på styrelsemöte - vilket han fick och där han presenterade en plan för att värva ny aktiva (unga som gamla) och med olika stimulerande åtgärder få dem att stanna kvar och vara med att utveckla verksamheten.
Ledamöterna i den styrelse han träffade var totalt ointresserade. Ordföranden tackade för planen - frågade högst pliktskyldigast om någon av ledamöterna hade frågor eller synpunkter. det hade ingen. Den efterföljande frågan på dagordningen var i vilka historiskt korrekta färger man skulle måla banans växelklot i. Denna diskussion tog 45 minuter innan man enades.
Så länge museibanornas har en ledning som fokuserar på detaljer och är ointresserade av att få verksamheten att inte bara flyta utan också utvecklas - så går det i stå....
Tyvärr

Hilsen
Johan

Jag brukar med nöje läsa dom mer analytiska inläggen av Johan, Granis, Ante, micke m.fl skriver då och då.
Från början var de flesta föreningar lösligt sammansatt av olika personer som ibland kände varandra väl och som ville få utrymme för sin järnvägs hobby utan någon tanke på omvärlden och att utomstående rimligen kunde betrakttas som viktiga kunder, intressenter eller makthavare. Idag har fletalet föreningar ambitionen att vara trafikutövare med ansvar att leva upp till regelverk, skapa goda relationer till intressenter som markägare, trafikanter, lokala politiker m.fl.
Därutöver sköta det inre föreningsarbetet på ett bra och korrekt sätt (så att inte revisorer, medlemmar eller andra intressenter reagerar). Gäller även att bl.a entusiasmera både befintliga och nya medlemmar och att prioriera rätt saker. Likaså att föreningsstyrelsen lägger fokus på de viktigaste övergripande frågorna. Ok, allt detta är ganska självklart.

Jag delar inte farhågan att det skulle vara kört för någon förening. Som flera uttryckt med olika ord. Det finns exempel på hur man vänt / är på väg att vända förutsatt att föreningen X ............. . Det är upp till den enskilda föreningen och inte minst dess styrelse att formulera förutsättningar. Inte mer eller mindre oinsatta "tyckare". Det är många föreningar som dömts ut av tyckare genom åren. Oberoende av tyckare har en del föreningarhar rest sig och skapat nya förutsättningar. Andra har själva insett eller tvingats inse det oundvikliga och avvecklat eller minskat ambitionerna.
Att bli utdömd som förening kan dock både fungera som både att spä på en ev hopplöshet eller som tändvätska.
Jag brukar ibland hävda att Palmkvist gjorde en förnämlig tjänst till WFJ. Min bild var att tack vare Palmkvist och andra politikers motstånd skapade detta en motreaktion och bidrog till både en förhöjd aktivitet och inte minst aktivitet att presentera strategier och utvecklingsförslag, vilket kanske då bidrog till att få en mer gynnsam position inom kommunen.

Blir dock lite betänksam att det är alltför få personer inom branchen som har det "helikopterseende" som behövs för att utveckla föreningen / trafikföretaget (som föreningen kan sägas vara). Det är också ofta samma personer som debaterar viktiga frågor här. Johan gav ett bra exempel på hur personer kan bli bemötta p.g.a att man lägger fokus på skruv- och mutter nivå. En del personer som sitter i föreningsstyrelser brister i både egen förmåga och förståelse för att detta helikopterseende är nödvändigt för framtiden.
Det behövs både akademiskt kunnande och förmåga till analys utöver kunskap om järnvägsdrift och mer tekniskt handhavande.

Johan gav ett bra exempel på hur personer kan bli bemötta p.g.a att man lägger fokus på skruv- och mutter nivå. En del personer som sitter i föreningsstyrelser brister i både egen förmåga och förståelse för att detta helikopterseende är nödvändigt för framtiden.
Det behövs både akademiskt kunnande och förmåga till analys utöver kunskap om järnvägsdrift och mer tekniskt handhavande.

Precis. Alla behövs, liksom. En lösning på styrningen är som några föreningar gjort att dela upp den i en styrelse, bestående av förtroendevalda ledamöter (gärna inklusive sådana som kan representera kommun eller andra "adekvata offentliga organ", adjungerade eller "invalda" ) som sysslar med de mer administrativa och strategiska frågorna, och så en "Järnvägsförvaltning" bestående av utsedda funktionärer (motsv) som kan ägna sig åt de taktiska och operativa delarna av museijärnvägen, "skruv och mutter"-frågorna m a o. Givetvis under styrelsens och därmed föreningens överinseende.

/ L G