I helgen besökte jag min 91-åriga mor (lokförardotter och tkl-hustru) och som så ofta blev det tal om förhållandena på Norra Stambanan förr.

Samtalet kom in på ett gäng rallare som satte skräck i Vännäs omkring 1935. De kallades elektrorallare och deltog i elektrifieringen av SbÖN. Jag invände lite lamt att elektrifieringen enligt min minnesbild nådde Vännäs -41 eller -42 men kavat som hon är vidhöll hon att elektrorallarna var tillstädes redan omkring 1935.

Detta föranledde mig att kontrollera tidpunkten för elektrifieringen av de olika sträckorna:

till Krylbo dec -34
Krylbo - Bollnäs nov -35 14km/mån
Bollnäs - Ånge apr -36 32
Ånge - Långsele apr -39 4
Långsele - Mellansel sep -40 5
Mellansel - Vännäs feb -41 30
Vännäs - Bastuträsk aug -41 19
Bastträsk - Jörn sep -41 33
Jörn - Boden mrs -42 24

Detta ger upphov till några frågor - och en inledande reflektion: vilken prestation att under brinnande krig och full trafik, därtill högtrafik kunna elektifiera upp till 30 km i månaden! Nu stänger man av banorna ett par år vid arbeten och klarar väl ändå inte krigsårens takt.
Så, nu fick gringubben säga sitt.

Och nu frågorna:
Gjorde man ett långt uppehåll efter ankomsten till Ånge eftersom takten fram till Långsele är så blygsam?

Kan man ha förberett elektrifieringen sex år i förväg (tiden mellan elektrifieringsrallarnas hårda regemente i Vännäs och eldriftens ibruktagande)?

Tacksam för synpunkter.

Olle S