Jag försvarar inte alls dåligt språkbruk, jag bara inser att det kräver någon som utför arbetet också. Helst då inte en dyslektiker.
Jag blir ofta irriterad på dålig stavning, felaktiga isärskrivningar (vilka blir allt vanligare) och felanvända ord (t.ex 'vart ligger det?'). På ett forum eller motsvarande får man acceptera att inte alla skriver rätt även om det kliar i fingrarna ibland, men i publikationer bör man försöka ordna korrekturläsare. Men dessa måste ju även förstå sammanhanget, annars blir det nya fel. Då blir det som när man plockar in översättare som inte förstår vad de översätter.
En bekant till mig (vars mamma var språklärare) gjorde en gång ett långt inlägg på ett politiskt forum där han kommenterade ett annat inlägg. Dock inte med ett ord någonting om den aktuella sakfrågan utan bara språkliga korrigeringar. Dit vill vi kanske inte heller.
SSS mottager säkert gärna hugade korrekturläsare, inkl hr Möller.

om man tar på sig att skriva/ge ut en medlems tidning...med all respekt för alla inblandade borde man inte sköta sådana här saker korrekt?...om inte borde inte tryckeriet bjuda på stavningskontroll?

Inte ens de kommersiella tidskrifterna kostar idag på sig några korrekturläsare utan litar blint på stavningskontrollen i ordbehandlarna, med känt resultat. Även textning av filmer o dyl är idag tämligen ofta rent parodisk där det ibland ser ut som man använt google translate utan granskning.
Men för artiklar är det alltid bra att ha en granskare, både för språk och fakta. Men det gäller att någon har tid med det. Och hur många har artiklarna klara så långt innan pressläggningen att man hinner dubbelgranska dem?

Annat var det förr... Då kunde man på sin höjd drabbas av en landorts-lärling från en sättar-tidning.

Att de kommersiella tidskrifterna inte kostar på sig korrekturläsning beror väl på att de är just kommersiella. En tidskrift som görs av ideella krafter har ju inte samma kostnadspress. Inte heller är materialet i en tidskrift som MfSS av en sådan art att man behöver ha någon tidspress. Jag har medverkat i Ringlinien några gånger och där korrekturläses allt, ofta flera gånger om än inte av särskilda korrekturläsare utan av författarna. När sättaren är färdig med tidningen sänder han den till redaktionen. Författarna läser sina artiklar och kontrollerar förutom stavning, att layouten är den avsedda. När sättaren har korrigerat sänds tidningen på nytt till redaktionen och så håller man på tills man kan godkänna för tryckning.

Visst är det tidspress, man har ju en utgivningsplan och man kan liksom inte bara flytta en artikel från ett nummer till nästa för att man inte orkar gå igenom den.

Den metod du beskriver för tidningen Ringlinien förstår jag inte. Vad hjälper det att låta författarna läsa igenom sina egna verk, det är ju de själva som har skrivit fel och varför skulle de upptäcka sina egna fel, då borde de väl ha undvikit dem från början? En noggrann och uppmärksam författare kan förstås hitta fel som uppkommit vid sättningen, och möjligen också osystematiska fel hos sig själv.

Nu har jag varken hunnit läsa artikeln eller har någon insikt i hur mfSS redaktion arbetar, men under en kort period gjorde jag layouten för Roslagsexpressen, och jag har även medverkat i andra klubbtidningar (inte järnvägsrelaterade).

Min erfarenhet av korrekturläsning är att den alltför lätt kommer på mellanhand, oftast av tidspress eller brist på tid som kan avsättas för redaktionsarbetet.
Det är givetvis inte bra, men vi talar faktiskt om tidningar som inte framställs yrkesmässigt, och med det följer att redaktörerna (och skribenterna) har något annat arbete som vid tidsbrist går i första hand.

Som layoutare har jag råkat ut för att få allt material i en klump strax innan tidningen ska distribueras, och då är det BRÅTTOM att få ihop tidningen - det tar några dar att göra layouten parallellt med ett annat heltidsarbete. I det läget måste man prioritera att få ihop tidningen alls, och tyvärr hamnar korrekturläsningen då nästan alltid i strykklass.

I den bästa av världar ska material som inte är av nyhetskaraktär ha så lång ledtid att det går att bolla manuskriptet med författaren. Men förr eller senare närmar sig deadline, och då måste redaktionen välja mellan att publicera artikeln sådan den är, färdig eller ej, eller lyfta ur den. Och vad ska den ersättas med i så fall? Ja, redaktionen kan ha ett lager av färdigskrivna artiklar (antagligen skrivna av redaktörerna själva eftersom få utomstående artikelförfattare uppskattar att få sitt opus klassat som utfyllnadsmaterial).

Dessutom har tidningarna normalt ett förutbestämt antal sidor, och att få textmassan att exakt fylla avsett utrymme kan i ogynnsamma fall betyda att text måste kortas eller, ovanligare, förlängas. Alternativmetoden, att ändra storleken på publicerade bilder, kan inte alltid användas. De här ändringarna görs normalt i ett sent skede av produktionen och därför under tidspress. De kan ge upphov till ytterst fula stilfel.

För övrigt har även jag åsikten att det är viktigt att korrekturläsningen utförs av någon annan än författaren. Det är trots allt normalt att man blir blind för fel i sin egen text.

Så även om jag inte heller tycker om korrekturfel, är jag böjd att förlåta dem, i alla fall i hobbytidskrifter.

SI