Det som påverkar är hur högt över durken fyrluckan sitter, och så rostens mått och läge innanför luckan relativt durken. Dessa parametrar leder ju till den "kastvinkel" som behövs för att placera kolet på vald plats. Hur vinklas skyffelbladet för att få en kastbana som leder till "målet". Det är inte särskilt knepigt att räkna ut, det är något som snabbt sätter sig i muskelminnet.
Om man nu beräknar en kastbana som utifrån vår position på durken, höjdläget på fyrluckan och rosten, så kommer vi att ställa in skyffelbladet med en viss elevation för att kolet, med den kraft vi lägger bakom för att få iväg det, ska landa där vi hade tänkt oss. Denna kraft är ungefär densamma i de flesta fall, det är svårt att beskriva vad "lagom" är men det är inte konstigare än att skyffla grus i detta avseende. Det är samma "villkor" på många lok, jag har inte varit på så särskilt många olika loktyper men A5, A6, E och S är samma i det här fallet. Man använder samma muskelminnesinställningar i avvägningen kastbana och kraft för att nå olika punkter på rosten.
Över till B-lok: Om man nu avväger ett "lagom" kast som ska ta kolet sträckan från skyffeln till fyrens framkant, så kommer det ändå inte längre än till mitten, för på vägen så träffar det valvet. Kastbanan som normalt inte är ett problem är nu för hög i detta fall. Den måste alltså blir mer flack, och ju mindre vinkel i utkastet desto mer kraft behövs bakom kastet för att nå samma punkt. Det är som med artilleri, högre laddning ger längre räckvidd vid en bestämd elevation och en låg elevation betyder kort räckvidd.
Ställ in skyffelbladet på 0 elevation och lägg på så mycket kraft du vill inom mänsklig förmåga, du hamnar fortfarande i valvet men nu alldeles framme vid tubplåten, eller i tubplåten. Fyrluckan sätter en gräns för var skyffeln kan befinna sig i samband med det "flacka kastet". Gravitationen har en åsikt om hur kurvan i en kastparabel kan se ut, och utrymmet mellan valv och roster ger inte plats för en sådan som leder till målet utan att hindras av något på vägen. Kurvan skulle behöva vara ett inledande rakt streck som gradvis och ökande avviker nedåt för att undvika valvet men ändå nå till rätt ställe, något som bara vore möjligt om något mer än bara gravitationen motverkade energin bakom kastet. Om kolet satt fast i en gummisnodd vid fyrluckan så skulle en sådan kurva vara möjlig, som en sån där tennisboll med gummisnodd i som man kan ha för att spela tennis med sig själv.
Kilen eller fönstret som leder från fyrluckan till den del av rosten vi vill nå, är sluttande nedåt och avsmalnande. Det är som att stå framför en tratt som lutar nedåt och vi får bara träffa hålet i tratten men inte sidorna av den. Redskapet, om det nu är kanon, pistol eller skyffel måste riktas rakt mot denna lilla målpunkt och "skottet" måste ha så mycket energi bakom så att banan blir flack nog att undvika trattens sidor. Vi befinner oss på en punkt som ligger högre upp än målet. Alltså måste vi skjuta "nedåt" för att nå hålet.
Och därför måste skyffeln också kasta nedåt. I ett eldrörsvapen så sitter kulan fast tills den avlossas, men på skyffeln ligger kolet löst och därför är det bara centripetalkraften som kan få kolet att ligga kvar på skyffeln tills vi hunnit rikta in den. Det är som det klassiska tricket med att snurra runt en hink full med vatten utan att spilla.
Om man nu inte tror på det här eller ens har reflekterat över det så kan man ju prova att torrelda lite på valfritt B-lok, då ser man exakt hur bra eller dåligt det kan gå att nå fyrboxhörnorna och framkanten på rosten beroende på skyffelteknik. Det är betydligt enklare när man faktiskt ser vad man gör, och då kan man passa på att skaffa sig andra muskelminnen än de man behöver annars. De är bra att ha de gånger man inte ser. Det är ganska vanligt att se att "folk" inte eldar på den sista, innersta foten av rosten på B-lok.