Min morfar, Jonas Marklund född 1875, var banvakt vid malmbanan. Han flyttade sedan till Mattismyran som banvakt, och sedan till Niemisel. Min mor har jobbat på poststationen i Niemisel, och min far Enock Tidstam, född 1915, har jobbat på järnvägsstationen i Niemisel.

Jag tror du har lite fel uppfattning om arbetet vid Malmbanan.

De flesta järnvägare där uppe sökte sig själva dit och stannade.
Visst var det hårt arbete för alla och strängt klimat, MEN friheten, naturen, fisket, jakten och vidderna samt sammanhållningen mellan järnvägsgubbarna vägde upp livet här nere. De flesta trivdes alldeles utmärkt ute i vidderna. Man var en storfamilj och ställde upp för varandra när helst det behövdes på alla sätt och vis.

Järnvägen gjorde mycket mera där uppe för sina anställda ute i vildmarken i banvaktsstugor och på stationerna. Tågen stannade på order vid de platser som så önskade efter tfn-samtal till Kiruna eller annan större station för ordergivning till förare. Detta gällde även för samerna som behövde in till centralorten.

Att försöka få dessa människor att flytta söderut har alltid visat sig svårt, det gäller både Norsk och Svensk personal i de flesta yrkeskategorier vid järnvägen. De ville helt enkelt inte ner till en massa folk, stress och opersonlighet.

Enda sättet att få ner dem var pga arbetsbrist då de förflyttades söderut om de hade lång tjänstetid kvar. Men så snart en plats blev ledig i norr sökte de sig tillbaka.

Jag vet många personer vid Ta, Ba och Ma som försökt att anpassa sig till ett yrkesliv här nere, men som haft svårt och flyttat tillbaka. Hur många Norska lokförare har inte blivit omplacerade söderut, men återvänt till den miljö de vill leva i.

.....mkt dåligt betalt, m.m åtminstone vad det gäller banvakter.

Det fanns ju få enskilda järnvägar i Norrland. Annars hade all personal sämre
villkor där, in i modern tid. TGOJ hade som särfall SJ-löner, men vid t ex
NBJ och NKlJ fick man nöja sig med ca 10 % lägre belopp (Bangrupp I). DONJ
och BLJ förstod även facken vara nedläggningsfall. Omkring 1965 ca 20 % under
SJ (Bangrupp II).

Mer jämförbar i Norrland är busstrafiken. Postens bussförare blev liksom SJ:s 1972 tjänstemannanställda, vid Posten med förste postiljons grad: Den näst lägsta. Så kom 1988 års trafikpolitik med upphandlingar, statens och kommunernas avtal underskreds lätt av privatsektorns. Ville man följa med i upphandlingen
fick man acceptera nytt avtal. Kjell F Olsson skildrar saken i sin trevliga bok "Postens gula bussar".

Än tycks skillnader råda: Örebro stadsbussförare (I Nobina) jämför gärna med kollegerna i Västerås, där landstinget kör självt. Man vill ha samma villkor nästa upphandling.