Hej!
Militärassistenternas förhistoria börjar 1859 med att tillfälliga föreskrifter utgavs för militär järnvägstrafik. 1865 utgavs ”Kungl. Maj:t. Nådiga skrivelse till Styrelsen för Statens Jernvägstrafik angående reglemente för transport af trupper och krigsmateriel på statens jernvägar”.
”Militärstrategiska avdelningen” inom Lantförsvarsdepartementets kommandoexpedition upprättades 1868 med uppgift att planlägga järnvägstransporter och samverka med järnvägsmyndigheterna.
1873 bildades Kommunikationsavdelningen vid Generalstaben med bl a uppgiften ”att äga kännedom om jernvägarnas beskaffenhet och trafikförmåga”. Kommunikationsavdelningen utförde till att börja med all krigsplanläggning och tidtabellsarbete avseende militära järnvägstransporter.
1 september 1905 upprättades Militärbyrån vid Kgl. Järnvägsstyrelsen med kaptenen vid Göta Lifgarde Axel Leijonhufvud som chef. 1946 ändrades namnet till ”Försvarsbyrån” och efter ett flertal organisationsförändringar finns funktionen nu vid sin femte myndighet Trafikverket under namnet ”Samhällsskydds- och Beredskapsavdelningen” Mellan 1946 och 2005 var byråchefen (motsv) tillika chef för Järnvägarnas Driftvärn.
Trafikverket har rättigheten till ett antal uppsatser som skrevs av då i livet varande militärassistenter och före detta dito vid militärassistentsorganisationens upphörande vid Banverket 2002. Utdraget nedan som är en beskrivning av förhållandena från 1905 är författat av överstelöjtnanten vid Svea Livgarde Nils Bovin, mta vid dåvarande BV region Öst.
Nils använder den militära förkortningen "milass" i texten medan SJ-dito var "mta".
"Till en början, 1905, fanns det två milass, förste och andre, på central nivå, chef och ställföreträdare för Militärbyrån. 1906/7 tillkom fem regionala milass, dvs en till varje distrikt. Även dessa var placerade i Stockholm. 1908 tillkom ytterligare en milass vid EJ, dvs de enskilda järnvägarna. Som mest fanns det 13 militärassistenter, fyra centralt och nio regionalt. Antalet minskade sedan efterhand till sex, vilket var antalet under många år, för att senare reduceras till tre vilket också var det antal som fanns när verksamheten lades ner.
Fram till 1988 var chefen Militärbyrån/Försvarsbyrån militärassistenternas chef, vilken i sin tur var direkt underställd generaldirektören vid SJ.
Mellan 1988 och 1998 var SÖ (stab försvar) lydande under två generaldirektörer, SJ och Banverket, för att fr o m 1998 överföras till Banverket.
De regionala militärassistenterna hade sedan de på femtiotalet ”utlokaliserats” till distrikten tillförts en medarbetare från SJ resp fr o m 1988 alternativt Banverket. Denne fick bl a ansvar för signalskyddet, bl a kryptoutbildning och kryptoövningar.
Milass kom från armén och alla truppslag utom signaltrupperna har varit representerade genom åren. Huvuddelen har av naturliga skäl kommit från infanteriet och räknar man från andra världskrigets början till milassverksamhetens slut så var c:a hälften infanterister.
Olika bakgrund och intresse för olika frågor gjorde att milass kompletterade varandra.
Till en början genomgick milass två års utbildning vid SJ innan anställning som milass. Bl a ingick lokförarutbildning! Utbildningen minskade senare till sex månader för att sedan utgå helt. Milass fick då ”utbildas” inom organisationen, främst av äldre i tjänst varande kollegor.
Ofta var tjänsten som milass den sista innan pension med undantag för många av de som tjänstgjorde på central nivå. De fortsatte, efter avslutad milasstjänstgöring, med fortsatt karriär inom försvarsmakten."
Vid organisationens upphörande gick en militärassistent i Gävle (Övlt Ringquist) över till Banverket för att fortsätta arbeta med beredskapsfrågor, vid den tiden i huvudsak avveckling av beredskapsförmågan. En motsvarande övergång hade redan skett i Sundsvall (Mj Guander) då Milo/Jvo NN nedlades.
Då vi befinner oss i ett såväl historiskt som högst offentligt forum finns det ingen anledning att utveckla sig om nu- och framtid utan jag begränsar mig till ett enkelt; Ha förtröstan!
Bästa hälsningar!
Anders S