I ett sådant här strömbelastat skruvförband ska ju strömmen gå mellan de plana ytor som ligger an mot varandra, det är inte meningen att någon större del av den ska gå genom skruv, mutter och bricka. Material och utförande på dessa delar bör man alltså kunna välja enbart på mekaniska grunder (och så måste man såklart tänka på att inte få galvanisk korrosion när det finns koppar i närheten).

Taggbrickor är utmärkta så länge de får ligga an mot lagom hårt material (vanligt ohärdat kolstål är utmärkt, koppar och aluminium för mjukt, härdat stål för hårt, mässing kan vara lagom hård eller för mjuk beroende på kvalitet).
Ska man ha taggbrickor eller fjäderbrickor i det här sammanhanget skulle jag vilka komplettera med en planbricka mot kopparn.

Om man förtennar koppardetaljerna så bör man inte behöva befara galvanisk korrosion med stål, ev förzinkat, i närheten.

I min (f d) elkrafttekniska värld är det kopparpasta som gäller i de förband med höga strömmar, typ kA. Kopparpastan borstas in med stålborste på båda ytorna. Inga brickor i strömövergången. Däremot tjocka brickor under skruvskalle och under mutter. Vanlig mutter, inte med saxpinne och inte heller låsmutter (varken metall eller plast.) Om möjligt dras förbandet med momentnyckel. Utomhus varmförzinkat skruvförband. Vid små dimensioner, typ M8 eller mindre, syrafast. Inomhus blankförzinkat eller syrafast. Det är kontaktytorna som ska överföra strömmen, inte genom skruvförbandet.