Förra årets nummer 1 av vännernas tidskrift hade av någon anledning blivit liggande oläst hos mig, och när jag nu tog fram den läste jag förstås Jan Erik Räfs artikel "Katarina och Maria Bangator - Med eller utan bana".

Jan Erik undrar på sidan 16 varför banvallen för Västra Stambanans gamla sträckning, bland annat längs Maria Bangata, blivit liggande kvar även efter att nuvarande sträckning via Årstabron öppnades. Hade man tänkt sig ett godsspår till industrierna vid Bergsunds strand och kanske Reimersholme, undrar Jan Erik.

En godsförbindelse till Bergsunds strand hade dock kanske enklare kunnat ordnas genom att förlänga det spår som sträckte sig en bit på Söder Mälarstrand från Slussen och västerut. Däremot fanns planer på att använda delar av västra stambanans banvall till det som nu är tunnelbana 2, "röda linjen". 1930 års trafikkommitté utarbetade ett sådant förslag:

Översiktskarta framtida lokalbanesystem

Området kring Slussen och Stockholm S. Spåret som skulle använda gamla banvallen syns nere till höger och är markerat "Till Liljeholmsbron". Som synes tänkte man sig också en tunnel för godstrafik till Söder Mälarstrand.

Att man valde att istället bygga tunnelbana 2 i en nordligare och helt underjordisk sträckning var för att få stationer mer centralt placerade i förhållande till Hornsgatan, och antagligen också för att slippa problem med rörlig bro vid Liljeholmen. I boken "Teknisk beskrivning" av tunnelbanan från 1964 sägs att det 1956 beslutades att, trots avsevärd extrakostnad, välja det nordliga läget istället för den oanvända stambanesträckningen. Detta för att ge Högalid två stationer under Brännkyrkagatan.

Nu är den gamla sträckningen för stambanan inte längre så tydligt urskiljbar. Ny bebyggelse i närheten, parker mm har suddat ut stora delar av banvallen. Men ännu för 30 -35 år sedan var det mesta kvar.