Det är riktigt att det fanns en begränsning till 60 ax för tåg i bromsgrupp S, P1 och P2 för tåg med en tillåten hastighet 71 km/h och högre vid denna tidpunkt. Begränsningen fanns i Säo och gällde således i hela landet.

Men detta faktum svarar inte på frågan om vad som hände med F 602 där den tillåtna vagnvikten höjdes från 600 till 650 ton på 10-promillesbanor. Jag valde 11:e trafiksektionen som ett exempel på en normal 10-promillesbana. 600 ton på en 10-promillesbana skulle ju ha räckt till det femtonvagnarståg Säo medgav räknat på en medelvikt på 40 ton per vagn.
Varför höjdes den tillåtna vagnvikten för F 602? Byggdes detta lok om redan under 1940-talet?

På banan över Hallandsåsen fick F år 1949 dra 550 ton. Västkustbanan hade (reglerat) 12,5 promille. F användes i de flesta snälltågen på Västkustbanan redan under 1940-talets senare del. Tågen var stora och utrymmet för helgförstärkningar var begränsat. Dubbleringståg kördes regelmässigt vid storhelgerna. Räknar man även här med en medelvikt på 40 ton per vagn, fick man bara med sig 52 axlar istället för de 60 Säo medgav.

Frågan är därför varför man nöjde sig med 650 ton istället för de 700 ton som 601 och 603 var medgivna för 10-promillesbanor i början av sin karriär.

Ett lok har en livslängd på mer än 30 år och då bör man framtidssäkra det så att det klarar av framtida behov. 30 år är en mycket lång planeringshorisont. Därför är frågan om varför man valde/tvingades välja bort den dragkraft 601 och 603 hade då serieloken byggdes. Det ledde till att man fick ett helt nytt snälltågslok för de snabbaste och tyngsta tågen som inte ens klarade fulla tåg på en av sina huvudinsatssträckor.

Jag är övertygad om att det fanns tekniska och ekonomiska motiv till att den tillåtna vagnvikten sänktes för provloken 601 och 603.

Byggdes 601 och 603 om på något sätt under 1940-talet? Att alla tre provloken byggdes om i början av 1950-talet är känt, men här talar vi om ändringar som inträffade före 1949.

Var det isolationsmaterial i transformator och i traktionsmotorerna som satte begränsningen? Var det transformatorns vikt som rimligen begränsades av den tillåtna axellasten? Men med god isolation kan man emellertid ta ut hög effekt också ur en lättare transformator. Var det kraftmatningen som begränsade? Man får i sammanhanget inte glömma att en stor del av den energi ett lok hämtar ur kontaktledningen behövs för uppvärmning av tåget. Till detta kommer vikten av resenärerna.

Hade man kunnat medge 700 ton på en 10-promillesbana, borde det ha varit möjligt att medge ca 600 ton på en 12,5-promillesbana som Västkustbanan varvid man kunnat få med sig ett 60-axlarståg så som Säo medgav.

Någon som vet mer om tekniken och besluten som gjorde att det blev som det blev?