Gamla statsbildningen Österrike/Ungern (t o m första världskriget) kallades ibland
"dubbelmonarkin". Statsöverhuvudet var samtidigt kejsare av Österrike och kung av Ungern.
I övrigt skötte de båda sig själva.
Inom området talades tolv språk: Tyska, ungerska, tjeckiska, slovakiska, kroatiska, serbiska, bosniska, slovenska, italienska, rumänska, polska och ukrainska (Jfr bl a de moderna statsbildningarna).
I armén skulle ca 100 tyska kommandon inläras av alla. Därutöver gavs alla order på det
regionala språket.
Hur kunde saken hanterats med en statsbaneföreskrift som Säo?
I praktiken var (och är, fast somliga är av en annan uppfattning) serbiska, kroatiska och bosniska ett språk, och det sågs på det viset i än högre grad på den tiden.
Däremot tillkommer ett ytterligare språk nämligen jidisch, och t ex "Gott Erhalte Franz den Kaiser", som var ett slags nationalhymn (begreppet fanns dock inte etablerat på den tiden som idag) sjöngs på elva språk.
I realiteten var tyskan i de österrikiska delarna, och ungerska i de ungerska delarna de helt dominerande förvaltningsspråken, och envar som ville göra någon form av karriär var tvungen att kunna något av dem (eller båda för riktigt höga befattningar).
Enklare instruktioner för stationskarlar och liknande bör väl ha funnits på fler språk. Då de återstående språken också hade väldigt olika status skulle jag spontant gissa (fast det är inget jag vet) att t ex rutenska (som ukrainska kallades i Ö-U på den tiden) och jidisch, möjligen även slovakiska och slovenska, var undantagna då det knappast fanns några människor verksamma utanför jordbruks- och småhandelssektorn som bara kunde de språken.
Utan att alltså veta exakt, men med utgångspunkt i det rätt gedigna läsande om trakten jag har i bagaget skulle jag gissa på att det kan ha funnits ordentliga översättningar av tjänstereglementen på flera språk, men sannolikt inte på alla de uppräknade.