Deltamotorer, bl a använda i de välkända brittiska loken av typ 55, synes mig vara en väldigt vikt- och utrymmeseffektiv motor. Varför blev denna motortyp ingen hit utan istället de oerhört viktineffektiva GM-dieslarna? Deras storlek och vikt har ju gjort att man måste ha hur många lok som helst för att få samma effekt som t ex ett Rc-lok.
Jim

Jaha, även EMD (GM) kunde. Napiers Deltamotor påstås ha haft en stor smörjoljeförbrukning. Hur det var med EMD-motorn är okänt.
Några EMD-motorer ska ha funnits i Norge.

Länk

Class 23 Baby Deltic :

https://en.wikipedia.org/wiki/British_Rail_Class_23

Stora Deltic prototypen :

https://en.wikipedia.org/wiki/British_Railways_DP1

Class 55 Deltic :

https://en.wikipedia.org/wiki/British_Rail_Class_55

Om motorn :

https://en.wikipedia.org/wiki/Napier_Deltic

mvh Rolf Berg

Delticloken var väldigt häftiga och epokgörande när de kom, men jag har för mig att de var rätt dyra i inköp förutom att konstruktionen var komplicerad (även om den i och för sig var driftsäker).

De klassiska gamla amerikanska GM-dieslarna var ju väldigt tunga i förhållande till effekten om man jämför med Deltic. (Även de tidigare brittiska dieselloken var tunga). Men sedan kom det snart lok med konventionella motorer som inte var så mycket tyngre i förhållande till effekten. Deltic vägde 101 ton och hade ca 3.300 hk, jämför danska MZ (Nohab med GM-motor) som kom 1967 och vägde 117 ton med 3.300 hk (en annan variant 1972 med 121 ton och 3.900 hk effekt).

Pris och standardiseringssynpunkter var nog viktigare än effekt/viktförhållandet när skillnaden inte längre var så stor.

Deltamotorer, bl a använda i de välkända brittiska loken av typ 55, synes mig vara en väldigt vikt- och utrymmeseffektiv motor. Varför blev denna motortyp ingen hit utan istället de oerhört viktineffektiva GM-dieslarna? Deras storlek och vikt har ju gjort att man måste ha hur många lok som helst för att få samma effekt som t ex ett Rc-lok.
Jim

Enkelt uttryckt så var Napier Deltic motorerna en utveckling av de tidigare tyska Jumo flygmotorerna, som Napiers hade licens på (Napiers var innan kriget inriktade på flygmotorer, därav licensen). Napiers utvecklade motorerna till en delta form, främst i syfte att ta fram en motor till torpedbåtar. Efter Napiers blivit uppköpta av English Electric insåg Sir George Nelson (vd för English Electric) att en Deltic motor med lägre effekt (och därmed längre drifttid mellan underhållsperioder) skulle vara attraktivt för järnvägslok, detta då redan existerande dieselmotorer var tunga med relativt låg effekt. Fairbanks Morse i USA hade liknande tankar och tog fram en liknande motorkonstruktion.

Deltic motorn visade sig vara mycket lyckad i järnvägsdrift när de olika barnsjukdomarna botats, men precis som Fairbanks Morse i USA så sålde man inte tillräckligt många lok för att de skulle anses en standardtyp. En av anledningarna var att underhållet var något mer komplex än för en mer konventionell dieselmotor typ English Electric K-serien.

Åtminstone i Storbritannien så var fortsatt utveckling av lätta men kraftfulla dieselmotorer intressant, och en hel del av kunskapen och erfarenheten från Napiers utveckling av Deltic motorerna togs med när Paxmans (också en del av English Electric) tog fram sina Valenta motorer för de brittiska HST tågen i början på 1970-talet.