Man kan väl i huvudsak svara på detta med samma saker som jag brukar göra när det handlar om modern järnvägstrafik: Det fanns folk förr. Inte bara på tågen, utan även på stationerna och –på ånglokstiden i varje fall- längs linjerna. Banvakterna hade en stor roll i brandberedskapen, de patrullerade ju alltid sina sträckor, och vid ökad brandfara fick de göra det oftare. Då fanns det också tunnor med vatten och lövruskor i uppställda längs linjerna som denne –eller annan personal som fanns till hands när ”nåt upptäcktes”- kunde använda och s a s kväsa elden med innan den hade tagit sig och brett ut sig.
Det där med brandtunnor har väl några museibanor tagit efter, men några ”sträckvakter” har man väl inte på dessa (heller). Men i stället brandbevakningståg eller d:o vagnuttagningar som kör efter tågen. Fast det där med banvakter vore ju ”musealt korrekt”, med en liten stuga där han (måste det då vara) bor/ tjänstgör med sin fru och –typ- åtta barn, en ko och en gris. Blir nåt för turfördelaren att ta tag i så fall :-P
Idag har vi på ”dom riktiga banorna” problemet med ”skeletterad bemanning” (”Docent A”-citat), där alltså linjerna i princip är (manuellt) obevakade. Och dit entreprenörer skickas ”vid behov”. Och polisen vid ”spårspring”. Dessutom; hände det ”nåt” blev det förr i många fall bara en notis i måndagens lokaltidning (när det gäller främst museibanor då kanske). Idag basuneras det ut direkt i digitala och sociala medier, många gånger mindre genomtänkt och mer i affekt än vad lokaltidningen sedan åstadkommit/ åstadkommer. ”Ansvarig företrädare” för föreningen och banan kan då ”på nätet” t ex bli en stackars försäljare i glasskiosken som överrumplas med frågor som ”varför blev det så här?”, ”hur kunde ni…” o s v. Då blir det lättare att ta det säkra för det osäkra och i värsta fall stänga av all trafik på banan. Eller rulltrappor. Och såna saker…. Det gäller då både museala och omuseala banor. Ingen vill ”stå med tvättad hals”. Såväl på som utanför "nätet" ;-)
/ L G