Tidpunkten var 1930-talsdepressionen: Då motsvarande förekom även i industrin.

Saken beskrivs i "Det bevingade hjulets folk", band II, sid 57-60. Vid ett antal bolag sänktes
tillfälligt lönerna med 5 %. I specialfallet TÖJ-banorna lär siffran ha varit hela 15 %.
Och detta från blygsamt utgångsläge: NÖJ och VB 1919 legat i vanliga lönegrupp III, den
svagare MÖJ i grp IV. Syftet givetvis att minska den totala lönesumman: Undvika/minska uppsägningar.

SJ hade annan arbetsgivarsits p g a statstjänstemannanormerna. 1934 var ca 2/3 av personalen
anställd "på livstid": Konstititutorial, i vardagslag "konstitut": Ouppsägbart vid
arbetsbrist. Privatbanekonkurser förekom. Men "statsbankrutt" (Karl XII/minister Görtz) något teoretiskt.

SJ fick söka förtidspensionera personalöverkottet - samma källhänvisning. Vid privatbanorna var inte pensionskapitalet fullt inbetalt vid 60. All TGOJ-personal pensionerades vid 63, både byrå- och bangårdsfolk. Under en övergångstid hade SJ också några "överåriga" NBJ-förare: Som förstås klarade både hälsokontroll och Säo-fortbildning. Annars hade de fått reducerad
pension p g a förtida uttag.

60-årsförmånen bevakades givetvis av järnvägsfacken. Men försvann i 1991 års pensionsavtal:
Bl a för att höja pensionsbeloppen.