Förr i tiden användes som bekant s k sodaelement bl a för matning av likströmsspårledningar.
I Str 314 finns ett antal meddelanden om besvärligheter med sodaelement under kriget, dels pga importsvårigheter, dels pga de kalla vintrarna.
Som ersättning för sodaelement förekom tydligen något som kallades påfyllningselement.

Karaktäristiskt för sodaelementen är runda glaskärl, pluspol av kol (uppenbarligen specialbehandlat på något sätt, eftersom man var beroende av import och inte kunde framställa de där kolelektroderna i Sverige), och att elektrolyten är en vattenlösning av soda, alltså natriumkarbonat. Sodahalten i elektrolyten tycks minska allteftersom batteriet laddas ur.
Påfyllningselementen har jag inte kunnat påträffa mycket uppgifter om, annat än att deras glaskärl tycks vara fyrkantiga istället för runda.
Båda typerna tycks ha tillverkats, eller åtminstone levererats till SJ, av Le Carbone i Sundbyberg.

Men vad som stör mig litegrann, och som nu är orsaken till frågan, är att jag inte har hittat några som helst närmare beskrivningar i dåtida eller äldre elektroteknisk litteratur av någon av de här batterityperna. Så gott som alla primärbatterier av våt typ som omtalas, har antingen en sur elektrolyt eller också består elektrolyten av metallsalter i nära anknytning till elektrodmaterialen.

Alltså: Hur är egentligen sodaelement respektive påfyllningselement uppbyggda ur elektrokemisk synpunkt? Elektrodmaterial, eventuella separatorer, depolarisatorer osv osv? Är elektrolyten verkligen natriumkarbonat eller är det något annat alkaliskt ämne av alla de som i dagligt tal benämndes soda? Finns det några andra namn på samma elementtyper som är (eller var) mer gångbara utanför järnvägsvärlden?