Långt tillbaka var lägsta godstågsbemanning tre man: Förare, biträde och konduktör. Efter övergången till tryckluftbroms/el- och dieseldrift indrogs "tredje mannen". I Sverige borttogs konduktören i s k strykande godståg: Dessa framfördes sedan med enbart lokpersonal.
I t ex (Väst)Tyskland och Danmark drog man i stället in lokbiträdena: I Danmark vid MX/MY-lokens inträde på 50/60-talen. Kvar blev godstågskonduktörerna, alltså alltjämt "två man på tåget". Man ansåg det dock med tiden överflödigt med egen vagn för honom - någon "hon" har veterligen aldrig funnits i sammanhanget. Konduktören fick åka i diesellokets bakhytt -
han skulle ju alltjämt kontrollera tåget. Denna sittplats enligt uppgift föga populär.
Slutsteget blev förstås enbemannade, fullstora godståg, påbörjat med kortare sträckor. Danmark (1971) var veterligen första land som genomförde saken fullt ut, med relativt korta körsträckor. I Västtyskland gick omställningen snabbt, när den väl startat. Jag besökte DB i Hamburg 1980 och då var redan alla "strykande" godståg i denna Direktion "Nullmanzüge": Egendomlig glosa, var det en robot som körde?
I Sverige var NBJ och NKlJ först med "enmansgodståg". Vid NBJ från slutdieselfieringen 1952-53, vid NKlJ ungefär samtidigt. ´Väg och Vatten´ gett båda undantag från Säo. SJ genomförde saken i flera etapper, under ett tjugotal år. Från 1976 fanns inte längre titeln lokbiträde vid SJ
(Norska ´lokomotivassistent´ försvann först 1989).