Fortsättning:
Morgonbönsbefrielse

När Arosbröderna och –systrarna gick i skolan på femtio- och sextiotalet fanns det många resande elever. Flera av dem kom med tåg från Tillberga, Dingtuna, Kolbäck och Hallstahammar och var befriade från morgonbönen. Däremot kom få eller inga från Tortuna och Björksta/Orresta. Hade den högre bildningen ingen chans där? Jodå, men de eleverna pendlade till Enköpings högre allmänna läroverk. Så hade överheten beslutat.
Enköping hade en stor lokaltrafik även österifrån, ända från Kungsängen. Bortom Kungsängen började sedan lokaltrafiken mot Stockholm som var mycket omfattande. Redan 1908 byggdes dubbelspår Tomteboda-Spånga.
Den genomgående persontrafiken var fram till sextiotalets mitt upplagd kring några stora snabbgående tåg som delades i Tillberga (främre delen oftast mot Örebro-Hallsberg och den bakre mot Ludvika). Myndigt ropade tågklareraren i Tillberga: ”Var god giv akt på vagnarnas skyltning, så att rätt tågdel påstiges!” I anslutning till de här huvudtågen gick persontåg med uppehåll vid småstationerna, vars tidtabeller var avpassade för att man i Enköping, Tillberga eller Västerås skulle kunna ha anslutning till eller från de stora tågen.

Ånga och aktier

När den sista stora SJ-ånglinjen, Borlänge-Rättvik-Mora, fick moderna dieselelektriska lok i början av sextiotalet så ersatte dessa flera ånglok som gått på SWB. De yngsta var byggda så sent som 1943. Det inofficiella hastighetsrekordet med svenskt ånglok anses vara satt någonstans mellan Västerås och Kolbäck med ett SWB H3-lok, som på SJ benämndes A6. 137,5 km/tim.
SWB gick bra. Aktierna löstes in av staten 1943 och 1944 för sammanlagt 36,5 miljoner kronor, alltså idag ungefär 0,75 miljarder. Då var banan ännu oelektrifierad, så den kostnaden kom på staten. Västerås stad var stor aktieägare – och som många vet är detta anledningen till att Västerås haft råd att satsa så storartat på offentlig konst. Guldet blev till – konst!

Anders Wejryd, student -68, viss nörd.