Intressant att man gjorde sig omaket att bygga om Öjkroken (Öl. Lindby, rättat) med ljussignaler om man ändå inte gjorde det möjligt att fälla sidotågväg i ställverket.
Utförandet räcke för enkla förhållanden - investeringspengar var det alltid ont om. Utformingen fanns på flera andra håll, på både Kalmar- och Östgötasmalspåren. I t ex Hidingsta (f d NÖJ) hade uppgående lokalgodståget reguljärt möte på sådan station: 1953-1958 hela sex dagar/vecka, därefter färre. .
Hur såg det annars ut med ställverk på Öland? Landskapet lämpar sig ju utmärkt för T-semaforer och det är väl det som de flesta stationerna hade.
T-semaforer var det normala på mellanstationerna. På det viktiga bettågsavsnittet Borgholm - Mörbylånga byttes de ca 1952 ut mot mestadels tvåskens huvudljussignaler. Undantagen var Gårdby (T-semaforen kvar) och Öl. Skogsby (treskenssignaler).
Lundtorp fick ju under SJ-tiden vevställverket ombyggt så att det fanns ljussignaler vid de två förgreningsväxlarna på linjen från färjestaden och norrut (mer om det på ekevings eminenta hemsida: Lundtorp på Ekeving )
Ölands enda motorväxlar.
På sidan 93 i boken "Ölands järnvägar" ser man ett ställverk i Gärdslösa och på sidan 94 skymtar man en liknande apparat i Ölands Skogsby... infartssignalen till Skogsby som rent storleksmässigt ser ut att vara en treskens.
Se ovan.
I Mörbylånga fanns också en apparat med ljussignaler och den finns det en bra bild på i tidigare nämnda bok. Hur såg det ut på de andra säckstationerna längs linjen? Borghoml hade en semaforanläggning som verkade leva kvar rätt länge.
Anläggningen i Mörbylånga (också ca 1952) föranleddes främst av elektrifiering av bommar (Indragning av två vägvakter): Enbart klotväxlar fanns. Borgholm och Färjestaden hade kvar
sina semaforer (likaså med enbart klotväxlar) banans tid ut.