SRJ/ DHJ "koncernen" utrustade fr o m 1940-talet sin "persontrafikmaterial"; person- och resgods- och motorvagnar samt ellok med dessa typer av automatkoppel från Scharffenberg. Men således inte fordon som räknades som "godstågsfordon"; ånglok och godsvagnar, även om dessa -inte minst ångloken- även kunde gå i persontåg (och elloken i godståg). Om jag inte minns fel hade man t o m idéer om att kunna bygga in utrustning för multipeldrift i kopplen, men de genomfördes aldrig.
Undantag förekom; "Dalahästarna", dieselloken SRJ 5-6 (sedemera SJ litt T2p), hade Scharffenbergskoppel från början, men erhöll rätt snabbt (?) vanliga "hästskokoppel". Likaså hade de runt 1946 nybyggda godsfinkorna från början automatkoppel, allt givetvis för att de (rätt?) ofta kunde gå i persontåg. I varje fall till en början, alltså.
För att kunna köra fordon med de båda koppeltyperna i samma tåg konstruerade man dessa adaptrar. På de vagnar som utrustades med "Scharffar" brukar man se en krok på buffertbalken där adaptern kan hänga när den inte behövs, d v s när fordonet är kopplat till ett annat med samma koppel. Dessa krokar är "kantigare" än de motsvarande för hästskokopplens öglor.
/ L G
PS: Notera att dessa automatkoppel är större och kraftigare (ganska naturligt) än de liknande från bl a samma tillverkare som rälsbussar i många fall fick. Så de kan alltså inte kopplas samman... DS
PPS: Lokomotorer fick inte heller automatkoppel