Att skiljas från fordon - 2008 - 2023 års Järnvägshistoriska forum

Vi har ägnat de sista veckorna åt att debattera varför det är känslomässigt svårt för långvarigt aktiva inom gammeltågsbranschen att byta fordon eller sälja fordon.
Som vännen Granis påpker blir det lätt "men den elefantfinkan skaffade vi under stora umbäranden från Vislanda 1972 och då levde fortfarande Hagge Hultström som minsan slantade för vagnen också."

Det finns en annan faktor som också spelar in. I vår gammeltågsvärld står tiden still - i alla fall nästan.
Hagges inköp av elefantfinkan känns bara som för 5-8 år sedan och inte 36 år.
Så när de finniga nyaktiva ynglingarna kommer med förslag på skrotning/utförsäljning så tycker man de har alldeles för brottom - "herrejösses vagnen har ju bara varit i vår ägo i sådär fem-sex år...ja kanske lite till...men 36 år...nej nej nej...det måste vara fel...inte har vi haft den i 36 år?!?! Nu minns ni fel."

Detta och kombinationen av att man faktiskt räddat en vagn och bevarat den gör det nog oerhört svårt att skiljas från den. ÄVen om den räddas till eftervärlden i en annan organisation.

Hilsen
Johan

Nog är det så emellanåt. Och det att man kan måla upp en lite väl ljus hypotetisk framtid för den egna verksamheten. Som då innefattar allt man har. Men när medlemmarna såväl tryter som skiftar fokus, ibland för att de helt enkelt måste, ibland för att de inte tycker de har lust (och har inga kopplingar, varken känslomässiga eller andra, till Hagges räddningsaktion 1972) kommer den reella framtiden. Ja, rentav nutiden. Men för att saker och ting då inte ska försvinna ur om inte järnvägsvärlden så i varje fall järnvägssverige är det därför viktigt att föreningar och muséer pratar med varandra och kommer fram till gemensamma lösningar. Och då ibland (?) lägger prestigen åt sidan...

/ L G

Att ständigt utvärdera och anpassa inriktningen till nutid och framtid är nog nödvändigt för en förenings fortlevnad. Känner nya medlemmar att det inte finns möjlighet att påverka så tröttnar de nog ganska snart.