Hur forskar man i framtiden?

Gör en egen tråd av detta.

Säkrast är nog om allt sparas tryckt på papper. Då finns det en chans att det kan finnas kvar i århundraden.

Fast ändå inte, den mängd information som produceras numera är så gigantisk att den utskriven på papper skulle förbruka dels groteska mängder skog, dels fylla ett utrymme som riksarkivets samtliga lokaler på ganska kort tid, sannolikt bara några få år.

Dessutom skulle inte ens det mest sofistikerade söksystem - om datoriserat eller ett kartotek - vara till någon större nytta, för den massan skulle vara så gigantisk att den möjligen skulle finnas kvar, men vara nästintill helt oåtkomlig för historiker och andra.

Hur gör då framtida historiker när det inte finns något eller att materialet är för stort att leta i?

Mitt närmsta exempel är att Roslagsbanans föreskrifter och tidtabeller bara finns i elektronisk form. Vem spar dem i alla olika versioner och utgåvor.
Detta är bara ett litet exempel.
/tell

Nja, inget av de två sakerna var ju något jag sa, det jag sa var att det skulle vara omöjligt att spara dagens dokumentmängd på papper, och likaledes omöjligt att hantera den mängden också om den fysiskt existerade på papper.

Jag sa dock inte att saker inte sparas, bara det att sparandet är digitalt. Det ger en del andra utmaningar, med kompatibilitet etc, fast samtidigt så har jag en stark känsla av att den farhågan kraftigt överdrivs.

Litet får jag ibland intrycket att det är litet som att den som själv sparat i ett format tror att när det formatet blivit obsolet så kommer ingen någonsin mer att kunna läsa det formatet, men det finns absolut inget som säger att det blir på det viset; flera gånger har teknikutvecklingen överraskat dem som trott att det skulle vara slut med åtkomsten till det gamla. Jag tror att en oerhörd mängd material från vår tid och det som ännu är framtid kommer att bli kvar till "sin" eftervärld även i fortsättningen.

Om materialet är för stort får man begränsa sitt forskningsfält, men den situationen föreligger mycket ofta redan idag och har gjort det under många decennier av pappersbaserad historieforskning också, så det är i sig inget nytt, och dessutom är det på sitt sätt ett ganska behagligt problem.

(En parallell är de ödesmättade och domedagssäkra profetior som ibland hörs här om att det kommer att bli omöjligt att köra veterantåg i framtiden; sedan lyckades Jvm sno ihop ATC på ett ånglok, och det skulle inte förvåna mig ett dugg om någon i något läge lyckas fixa till en prismässigt överkomlig lösning på att ECTS-anpassa äldre fordon också, men den som lever får se.)

Jag får - för en gångs skull kanske - hålla med Mattias!

Jag vill bara tilllägga att när så mycket material är tillgängligt direkt från min dator är det mycket lättare att skaffa information - jag kan till exempel med "ett knapptryck" hitta såväl busstidtabeller från Länstrafiken i Norrbotten som tidtabeller för Amtraks tåg i Kalifornien. Det var lite svårare för 20-30 år sedan! Och om jag vill spara denna information för framtida forskning så är det lika lätt att göra det.

Sidospår:
- Finns det exempel på att någon objektivt sett viktig information försvunnit genom att det media eller det format den sparats på/i blivit "oläsbart"? Till "objektivt sett viktig" räknar jag till exempel inte en adressbok jag hade på en gammal Nokiatelefon...

funderar
Thomas K Ohlsson

Jag kan hitta hundra år gamla tidtabellsböcker men inte den från förra året. Jag kan hitta hundra år gamla föreskrifter om ombyggnad av fordon men inte från förra året. Jag kan hitta hundra år gamla spårplaner men inte de nuvarande. Det finns mycket gamla trafikföreskrifter att få tag på men sparar någon dagens alla versioner och ändringar?

Men vem sparar alla tidtabeller, föreskrifter, korrespondens och ritningar m.m. m.m. som bara finns i digital form? Vi vet ju inte vad framtidens forskare vill söka i.
Vi som privatpersoner har ju inte möjligheten att spara allt som borde sparas. Sparar de stora järnvägsföretagen någonting för framtiden? Bryr sig de stora aktörerna överhuvudtaget? Det är ju företagshemligheter, eller?

Jag tycker synd om framtidens forskare och det gäller inte bara vårt smala område.
/tell

Jag kan hitta hundra år gamla tidtabellsböcker men inte den från förra året. Jag kan hitta hundra år gamla föreskrifter om ombyggnad av fordon men inte från förra året. Jag kan hitta hundra år gamla spårplaner men inte de nuvarande. Det finns mycket gamla trafikföreskrifter att få tag på men sparar någon dagens alla versioner och ändringar?

Men vem sparar alla tidtabeller, föreskrifter, korrespondens och ritningar m.m. m.m. som bara finns i digital form? Vi vet ju inte vad framtidens forskare vill söka i.
Vi som privatpersoner har ju inte möjligheten att spara allt som borde sparas. Sparar de stora järnvägsföretagen någonting för framtiden? Bryr sig de stora aktörerna överhuvudtaget? Det är ju företagshemligheter, eller?

Jag tycker synd om framtidens forskare och det gäller inte bara vårt smala område.
/tell

Instämmer - även om det i första hand är en förlust för mänskligheten som inte kan lära av historien. Vi får nog räkna med att trots att vi lever i ett informationssamhälle så kommer vi att få stora förluster av information som inte är tillgänglig och helt enkelt upplöses i elektroner när det inte längre är någon som kan eller har råd att ta hand om den. Inte arkivbeständig med andra ord. Vi sparar ju massor av dokument i molntjänster - men mängden ökar så mycket att bara elförbrukningen nog gör det ogörligt att ha kvar allt, och det faller knappast på de privata aktörer som driver molntjänsterna.

Det sker en viss digital insamling vid våra referensbibliotek, men jag vet inte i vilken omfattning det gäller t ex myndigheter och andra företagsinterna dokument.

Jag kan hitta hundra år gamla tidtabellsböcker men inte den från förra året. Jag kan hitta hundra år gamla föreskrifter om ombyggnad av fordon men inte från förra året. Jag kan hitta hundra år gamla spårplaner men inte de nuvarande. Det finns mycket gamla trafikföreskrifter att få tag på men sparar någon dagens alla versioner och ändringar?

Men vem sparar alla tidtabeller, föreskrifter, korrespondens och ritningar m.m. m.m. som bara finns i digital form? Vi vet ju inte vad framtidens forskare vill söka i.
Vi som privatpersoner har ju inte möjligheten att spara allt som borde sparas. Sparar de stora järnvägsföretagen någonting för framtiden? Bryr sig de stora aktörerna överhuvudtaget? Det är ju företagshemligheter, eller?

Jag tycker synd om framtidens forskare och det gäller inte bara vårt smala område.
/tell

Nu tycker jag att du rör ihop två olika frågor till en. Den ena är vilka format som används och den andra är vilka dokument man överhuvudtaget har tillgång till.

Vad gäller tillgången till data, så är ju körplanen (tidtabellen) för varje tåg en allmän handling som är upprättad hos (Trafikverket) respektive inkommen till (Region Stockholm) en myndighet. En körplan, i synnerhet en gammal sådan, har ju typ noll sannolikhet att uppfylla något skaderekvisit, därmed är den också en offentlig handling, som ska lämnas ut på begäran. I praktiken publiceras ju alla data, men det är stora mängder att ladda ned om man vill spara allt…

Vad gäller formatet, så tycker jag att det mest musealt korrekta sättet att spara den väl egentligen vore i det dataformat som den användes i systemet, sen är ju nästa sak hur man bevarar dess läsbarhet. På den punkten tycker jag att det börjar bli dags att musei-världen rycker upp sig lite och slutar säga "Det är kört, vi klarar inte data, vi koncentrerar oss på att bevara allt som byggdes och trycktes fram tills datorerna infördes" och börjar fundera på hur man ska bevara och använda dessa data i stället:

[image]

Jag kan hitta hundra år gamla tidtabellsböcker men inte den från förra året. Jag kan hitta hundra år gamla föreskrifter om ombyggnad av fordon men inte från förra året. Jag kan hitta hundra år gamla spårplaner men inte de nuvarande. Det finns mycket gamla trafikföreskrifter att få tag på men sparar någon dagens alla versioner och ändringar?

Fast det där är en litet svajig jämförelse som jag ser det, för det har inte nödvändigtvis varit lättare tidigare heller. Om man inte var förslagen nog att själv spara t ex kommunickor, eller gick till stationshuset i Värtan en tisdagskväll, så tror jag att det hade varit litet besvärligt att t ex 1985 utan vidare hitta 1982 års tidtabell. Sparad var den någonstans, men inte omedelbart tillgänglig.

Jag tycker synd om framtidens forskare och det gäller inte bara vårt smala område.
/tell

Fast jag delar inte din pessimism; som tidigare kommer en del saker att gå förlorade (det finns luckor även i papperssparat material) men kopiösa mängder äldre material sparas även nu i digital form. Allt kanske inte sker lika centraliserat d v s man vet att det är KB eller riksarkivet som gäller, men med sökmotorer kan man hitta påfallande mycket som inte finns just på sådana ställen. Och jag tror knappast att sökmotorer eller än klurigare uppfinningar som fyller en jämförbar funktion kommer att saknas om tio, femtio eller hundra år.

Och vad gäller bakåtkompatibilitet, tja ingen vet ju hur det blir, men inom ett av mina andra stora intresseområden, musik, så höll jag hyfsat länge kvar vid vinyl (att den skulle få en revival bland hippt folk är en senare grej, jag snackar 1900-talets slut nu) då jag mest lyssnade på - redan då - äldre musik, men efterhand upptäckte jag att en fantastisk mängd äldre musik kom ut på CD på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig.

Nu 30 år senare kan jag konstatera att den mängd riktigt gammal musik man kan hitta på nätet är ännu mer omfattande än någonsin utbudet på CD-formatet kunde vara. Om jag t ex vill hitta en tysk schlagerlåt inspelad 1930 och vet titeln, eller - i ett fall som jag faktiskt gjorde för några år sedan - bara en textrad, så nog fan hade någon konnässör någonstans digitaliserat den.

Eller en räcka över 90 år gamla amerikanska blueslåtar i original som spelades in på nytt på 60-talet av artister och band som Canned Heat, Rolling Stones, Jeff Beck m fl. Någon har gett mig möjligheten att utan att besöka Library of Congress skivavdelning istället kunna sitta vid mitt skrivbord i Uppsala och lyssna till en blueslåt inspelad i Atlanta 1929.

Visst kommer förutsättningarna att skifta, och en del saker kommer att visa sig vara forskningsmässiga återvändsgränder precis som nu, men som sagt, jag skulle kunna tänka mig att betydligt mer blir åtkomligt än man kanske tror. Precis som nu blir möjligen det största problemet snarare att begränsa sig då materialet helt enkelt är för omfattande för riktigt stora detaljstudier.

Jag kan hitta hundra år gamla tidtabellsböcker men inte den från förra året. Jag kan hitta hundra år gamla föreskrifter om ombyggnad av fordon men inte från förra året. Jag kan hitta hundra år gamla spårplaner men inte de nuvarande. Det finns mycket gamla trafikföreskrifter att få tag på men sparar någon dagens alla versioner och ändringar?

Fast det där är en litet svajig jämförelse som jag ser det, för det har inte nödvändigtvis varit lättare tidigare heller. Om man inte var förslagen nog att själv spara t ex kommunickor, eller gick till stationshuset i Värtan en tisdagskväll, så tror jag att det hade varit litet besvärligt att t ex 1985 utan vidare hitta 1982 års tidtabell. Sparad var den någonstans, men inte omedelbart tillgänglig.

Jag tycker synd om framtidens forskare och det gäller inte bara vårt smala område.
/tell

Fast jag delar inte din pessimism; som tidigare kommer en del saker att gå förlorade (det finns luckor även i papperssparat material) men kopiösa mängder äldre material sparas även nu i digital form. Allt kanske inte sker lika centraliserat d v s man vet att det är KB eller riksarkivet som gäller, men med sökmotorer kan man hitta påfallande mycket som inte finns just på sådana ställen. Och jag tror knappast att sökmotorer eller än klurigare uppfinningar som fyller en jämförbar funktion kommer att saknas om tio, femtio eller hundra år.

Och vad gäller bakåtkompatibilitet, tja ingen vet ju hur det blir, men inom ett av mina andra stora intresseområden, musik, så höll jag hyfsat länge kvar vid vinyl (att den skulle få en revival bland hippt folk är en senare grej, jag snackar 1900-talets slut nu) då jag mest lyssnade på - redan då - äldre musik, men efterhand upptäckte jag att en fantastisk mängd äldre musik kom ut på CD på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig.

Nu 30 år senare kan jag konstatera att den mängd riktigt gammal musik man kan hitta på nätet är ännu mer omfattande än någonsin utbudet på CD-formatet kunde vara. Om jag t ex vill hitta en tysk schlagerlåt inspelad 1930 och vet titeln, eller - i ett fall som jag faktiskt gjorde för några år sedan - bara en textrad, så nog fan hade någon konnässör någonstans digitaliserat den.

Eller en räcka över 90 år gamla amerikanska blueslåtar i original som spelades in på nytt på 60-talet av artister och band som Canned Heat, Rolling Stones, Jeff Beck m fl. Någon har gett mig möjligheten att utan att besöka Library of Congress skivavdelning istället kunna sitta vid mitt skrivbord i Uppsala och lyssna till en blueslåt inspelad i Atlanta 1929.

Visst kommer förutsättningarna att skifta, och en del saker kommer att visa sig vara forskningsmässiga återvändsgränder precis som nu, men som sagt, jag skulle kunna tänka mig att betydligt mer blir åtkomligt än man kanske tror. Precis som nu blir möjligen det största problemet snarare att begränsa sig då materialet helt enkelt är för omfattande för riktigt stora detaljstudier.

Ja gäller det musik så har jag utrustning för att spela vinyl,kasett, CD och DVD (med bild), saknar utrustning för fonografrulle eftersom inga sådana rullar innehas. För bakåtkompatibilitet inom It så brukar det vid ett skifte , t.ex modernare Excel , alltid vara så att äldre går att överföra till nyare version, ibland i flera led. Och oavsett hur gammal och föråldrad en lagringskälla är så kommer det sannolikt alltid att finnas någon möjlighet någonstans att tolka innehållet.
Som prenumetant på Dagens Nyheter har jag tillgång till de inscannade tidningarna som är lika med samtliga utgåvor sedan 1864 !
För oss i forumet är det väl också av intresse att allt fler av järnvägstidtabellerna, Sveriges Kommunikationer med föregångare nu finns inscannade och lätt tillgängliga. Plus en massa annat i Digitalt museum.
Intressant

Som jag ser det är ett av de största problemen, att med kraven på konkurrens, så slår företagen järnring kring en hel del information - den klassas som 'intern', och lämnas aldrig ut.

Den information som behövs för att beskriva den dagliga operativa verksamheten finns nog tillgänglig på något vis, men sparas knappast speciellt länge, och svårt att säga hur en extern skall kunna fånga upp den systematiskt. Informationsägaren har begränsat eller inget intresse av att spara informationen längre än vad regelverken föreskriver, och rensas ut dagligen.

Jag har svårt att se, hur detta skall kunna lösas generllt, utan en form för Digital Arkivplikt - och rent bortsett från tusentals praktiska aspekter, så faller vi hela tiden tillbaka i den fallgropen, att informationsägarna kommer att hävda att allt utom helt evidenta ting, som t.ex. publika tidtabeller, är att betrakta som företags-interna. Så t.ex. information om fordons-användning, avställningar, slopningar och försäljningar har jag svårt att se att det går ens att reglera.

Förmodligen/förhoppningsvis har SJK hundratals medlemmar som dokumenterar nutidens järnvägar.
Om du ställer frågan i forumet "postvagnen" får du förmodligen ett bättre svar.

Förmodligen/förhoppningsvis har SJK hundratals medlemmar som dokumenterar nutidens järnvägar.
Om du ställer frågan i forumet "postvagnen" får du förmodligen ett bättre svar.

Hur menar du? Dokumenterar hur?

Förmodligen/förhoppningsvis har SJK hundratals medlemmar som dokumenterar nutidens järnvägar.
Om du ställer frågan i forumet "postvagnen" får du förmodligen ett bättre svar.

Hur menar du? Dokumenterar hur?

Tja, rörande t ex tidtabeller eller fordonsöden så finns det garanterat folk som laddar ner och sparar saker, fast då som mer enskilda initiativ.

Det kan måhända inte likställas med pliktexemplar till kungliga biblioteket och liknande, men historiskt är det ändå så att så fort man kommer utanför officiella myndighetshandlingar så är det i stort sett enbart på det viset några historiska dokument har blivit sparade alls, digitalt eller på papper (eller för den delen på papyrys, pergament, stenhällar eller lertavlor etc). En del saker har sedan genom testamenten eller av dödsbon etc donerats till mer centrala arkiv och bibliotek som tagit över t ex framstående vetenskapsmäns personliga papper.

Jämförelsen mellan att Benjamin Franklin donerar sin kvarlåtenskap till Library of Congress, och att en svensk järnvägsentusiast låter arkivet i Gävle ta över hans fordonsanteckningar haltar förvisso en del, och Jvm (eller SJK eller någon annan aktör) kan inte ta emot allt utan sovrar rätt friskt, men en del intressanta privata samlingar av dokument, foton och liknande kan mycket väl gå den vägen även framgent. Så den bevarandeformen är i sig inte så annorlunda mot svunna tider som i förstone kan synas vara fallet.

AV SJK:s 4000-5000 medlemmar är förmodligen 3000 intresserade av dagens järnvägar.
Det är högst troligt att flera procent av dessa dokumenterar med hjälp av kamera, skanner och kopieringsmaskin. Redan vid SJK:s start 1958 torde majoritet av medlemmarna vara försedda med kamera, titta exempelvis på bilder från SJK:s resa i Östergötland 1958.

AV SJK:s 4000-5000 medlemmar är förmodligen 3000 intresserade av dagens järnvägar.
Det är högst troligt att flera procent av dessa dokumenterar med hjälp av kamera, skanner och kopieringsmaskin. Redan vid SJK:s start 1958 torde majoritet av medlemmarna vara försedda med kamera, titta exempelvis på bilder från SJK:s resa i Östergötland 1958.

Som andra också påpekat så innehåller forskning i järnvägshistoria bra mycket mer än foton. Vad ska kopieras och skannas tänkte du när nästan inget finns på papper längre?

AV SJK:s 4000-5000 medlemmar är förmodligen 3000 intresserade av dagens järnvägar.
Det är högst troligt att flera procent av dessa dokumenterar med hjälp av kamera, skanner och kopieringsmaskin. Redan vid SJK:s start 1958 torde majoritet av medlemmarna vara försedda med kamera, titta exempelvis på bilder från SJK:s resa i Östergötland 1958.

Som andra också påpekat så innehåller forskning i järnvägshistoria bra mycket mer än foton. Vad ska kopieras och skannas tänkte du när nästan inget finns på papper längre?

Allt det material som finns på papper i befintliga arkiv går ju teoretiskt att skanna och göra tillgängligt på nätet. I praktiken lär det inte gå att skanna allt, men det görs en hel del sådant redan som det är, med SvKom på Jvm (fast det ligger på is just nu), foton, ritningar, gamla tidskrifter, det har talats om idéer med andra grejer i Jvm arkiv etc.

Frågor om nutida dokumentation för framtiden som var det tråden först startade kring och det du tar upp ovan är i hög grad olika "spår" i sammanhanget, men jag vidhåller att farhågorna om att det i framtiden ska bli mer eller mindre omöjligt att bedriva historisk forskning då inget kommer att sparas, tja som sagt kan ingen av oss veta något i detalj om framtiden, men jag ser den svartsynen som ganska ordentligt omotiverad. Men som vanligt, den som lever får se.

Förmodligen/förhoppningsvis har SJK hundratals medlemmar som dokumenterar nutidens järnvägar.
Om du ställer frågan i forumet "postvagnen" får du förmodligen ett bättre svar.

Hur menar du? Dokumenterar hur?

Framförallt fotograferar, miljö och fordon.
Om vi uppskattar landets tågentusiaster till runt 10000, de som är med i SJK, museibana eller annan tågförening
Så kanske 1000 eller fler fotograferar rätt omfattande med 1000 bilder eller mer så blir det en miljon minst.
Och dagens digitalfoto har revolutionerat fotandet när man kan slösa med bilder till skillnad från förr när varje Kodachromeruta kostade x-kronor.

Förmodligen/förhoppningsvis har SJK hundratals medlemmar som dokumenterar nutidens järnvägar.
Om du ställer frågan i forumet "postvagnen" får du förmodligen ett bättre svar.

Hur menar du? Dokumenterar hur?

Framförallt fotograferar, miljö och fordon.
Om vi uppskattar landets tågentusiaster till runt 10000, de som är med i SJK, museibana eller annan tågförening
Så kanske 1000 eller fler fotograferar rätt omfattande med 1000 bilder eller mer så blir det en miljon minst.
Och dagens digitalfoto har revolutionerat fotandet när man kan slösa med bilder till skillnad från förr när varje Kodachromeruta kostade x-kronor.

En annan viktig skillnad mellan förr och nu. Förr tog folk med sig kameran när de tänkte sig att de ville ta lite bilder. Det hände då i vardagen att något intressant trädde fram, men de hade ingen kamera med sig. Numera har man alltid en kamera med sig, då man har kamera i mobiltelefonen. Så därför kan det bli en massa oförberedda bilder som tas mer spontant. Man ser en sak och tycker att det måste man ta med på bild, och så tar man fram telefonen och tar en bild.

Så vi kommer ha en massa, massa bilder men vad kan berättas om bilden mer än det som står i t ex SLMP?? Det kommer inte finnas många fler källor. En bild säger mer än tusen ord, inte alltid sant.
Och hur kommer alla dessa bilder att göras tillgängliga för fler?

Kanske.... som vi minns, så stöter man oftast på patrull här, på grund av reglerna för upphovsrätt. En 70-års karenstid efter upphovspersonens död, som i värsta fall kan komma att ändras retroaktivt till 'evig tid'.

Kanske.... som vi minns, så stöter man oftast på patrull här, på grund av reglerna för upphovsrätt. En 70-års karenstid efter upphovspersonens död, som i värsta fall kan komma att ändras retroaktivt till 'evig tid'.

Det är ju helt upp till upphovsmannen hur bilder kan användas. Och så har det ju i princip alltid varit.
Vill man behålla bilderna för helt eget bruk så o.k, vill man dela med sig så är även det o.k.
Men eftersom det fotograferas som aldrig, från. proffsutrustning till mobiltelefon så blir ju det antal bilder som görs tillgängliga så många fler.

Och vem ska göra dem tillgängliga, göra dem sökbara, organisera o bekosta lagringsutrymme osv.
Om jag fotar ett Hector Rail timmertåg kommer förmodligen ytterst få människor kunna berätta något mer om tåget än lokets nummer och namn. De ser ett lok men resten?

Trenden att hyra och leasa gör ju inte saken lättare. Vi har haft problem med att spåra vad som hände i Vagnuthyrningsbolaget, AAEs vagnar i Sverige är definitivt inte lättare. AAE själva har inte full koll utan har blandat ihop vagnar i de otaliga omnumreringarna som skett på olika verkstäder runt om i Europa.

Och vem ska göra dem tillgängliga, göra dem sökbara, organisera o bekosta lagringsutrymme osv.

Det är helt upp till den enskilde hur man gör med sitt bildinnehav.
Förvisso kommer t.ex sterbhus att kasta en massa.
Men eftersom det fotas så mycket mer kommer med stor säkerhet den volym som bevaras att bli så mycket större.

Och vem ska göra dem tillgängliga, göra dem sökbara, organisera o bekosta lagringsutrymme osv.
Om jag fotar ett Hector Rail timmertåg kommer förmodligen ytterst få människor kunna berätta något mer om tåget än lokets nummer och namn. De ser ett lok men resten?

Trenden att hyra och leasa gör ju inte saken lättare. Vi har haft problem med att spåra vad som hände i Vagnuthyrningsbolaget, AAEs vagnar i Sverige är definitivt inte lättare. AAE själva har inte full koll utan har blandat ihop vagnar i de otaliga omnumreringarna som skett på olika verkstäder runt om i Europa.

Nåja, den historiska verkligheten om vi håller oss till fotografier har hela tiden varit att de flesta inte blir sparade eller tillgängliggjorda.
Aldrig någonsin under järnvägens historia om vi ska begränsa oss till vårt lilla intresseområde har så många foton allt från 1800-talet och framåt in i nutiden funnits tillgängliga, med bättre och sämre dokumentation. Som jag ser det finns det inte mycket som pekar på att allt detta skulle gå förlorat eller försvinna.

Och vad gäller enskilda fordonsindividers identitet så är det trots allt inte den enda infallsvinkeln på forskning. Om (och inte heller det behöver vara givet) det blir knepigt att hålla koll på exakt vad som händer med varenda godsvagn så kanske inte fältet järnvägshistoria står och faller med just den saken.

Jag är fortsatt fullkomligt övertygad om att en så gargantuansk mängd material kommer att finnas för framtida forskare att gräva ned sig i att det inte kommer att bli ett problem att hitta forskningsuppslag. Allt kommer inte att vara möjligt att få tag på, men så är det idag också, och så var det i ännu högre grad förr om man nu inte begränsar sig till exempelvis listor över järnvägsfordon.

Ur en synvinkel har det aldrig varit så lätt att forska som idag. Jag har till exempel en egensammanställd databas med uppgifter om öppnanden, ändrade ägarförhållanden, och i förekommande fall nedläggningar, elektrifieringar och spårviddsändringar för i princip samtliga allmänt trafikerade järnvägar i samtliga europeiska länder utom några få luckor, samt motsvarande för USA och en ganska stor del för Kanada. (Vi talar alltså 100% för merparten av Europas länder, över 95% för några europeiska med litet sämre täckningsgrad, samma för USA, och kanske 80-85% för Kanada.) Den har inte utvecklats ytterligare på närmare ett decennium, utan den växte i huvudsak fram ungefär åren 2001-2011, och det var en sak jag gjorde på min fritid, dvs utöver att arbeta och umgås med familj och vänner. (Det senaste decenniet har det tillkommit en del kompletteringar, men jag har helt enkelt haft annat att göra också.) Den innefattar någonstans mellan 60 000 och 70 000 uppgifter, jag vet faktiskt inte exakt.

Utan nätet till hjälp hade jag knappast ens under en hel livstid kunnat sammanställa en sådan kunskapsmassa. Aldrig. Jag hade behövt resa runt till massor av arkiv i kanske 40-50 länder, tillbringa så mycket tid, köpa så många böcker och lägga ned så mycket pengar på det att jag hade behövt vara flerfaldig miljonär för att ens i teorin ha en chans.

Visst, just den saken hjälper kanske inte den som saknar just en viss pusselbit, men den realiteten har alla historieforskare levt med i alla tider, och sammantaget sett påstår jag att den t o m är mindre idag än någonsin tidigare.

Och digitala kompatibilitetsfrågor och lagring, som sagt vet ingen något om framtiden, men hittills har som jag nämnt i andra sammanhang rätt många sådana farhågor kommit på skam. Men den som lever får se i vanlig ordning.

Det talas mycket om fordonsindivider, men lika viktigt är det väl att dokumentera tågförseningar, ballastbyte, kontaktledningsbyte, resanderäkningar.

Det talas mycket om fordonsindivider, men lika viktigt är det väl att dokumentera tågförseningar, ballastbyte, kontaktledningsbyte, resanderäkningar.

Hur lätt år sådant idag att hitta bakåt i tiden då?

Det talas mycket om fordonsindivider, men lika viktigt är det väl att dokumentera tågförseningar, ballastbyte, kontaktledningsbyte, resanderäkningar.

Hur lätt år sådant idag att hitta bakåt i tiden då?

Tågförseningar (inklusive orsakskoder) är ju synnerligen strukturerat och tillförlitligt dokumenterade nuförtiden jämfört med förr. Så det är lättare än någonsin!

Sen gäller det ju, för den framtida forskningens skull, att man sparar dessa data också, jämte programvaran som behövs för att läsa dem.

Så vi kommer ha en massa, massa bilder men vad kan berättas om bilden mer än det som står i t ex SLMP?? Det kommer inte finnas många fler källor. En bild säger mer än tusen ord, inte alltid sant.
Och hur kommer alla dessa bilder att göras tillgängliga för fler?

Exakt! Ungefär som det jobbas med att digitalisera texter behöver man göra bilder sökbara, enklast genom att skriva några ord om varje bild. Finns det inget sådant redan tillgänglig kan vi förhoppningsvis med förenade krafter komma fram till var bilden är tagen och något om vad som är med på bilden. Ett mega-jobb!

2008 - 2023 års Järnvägshistoriska forum

Hur forskar man i framtiden? (Arkiv/forskning/litteratur)