Törs man foga en skröna till den allvarliga frågan?
Föreningen BIIP värmde sina lokaler medelst vedpanna inrättad för stenkol. (Inrättningen bestod i att man aktivt valde ett annat bränsle än vad pannan var avsedd för. Och någon gång bytte man rosterstavar när det behövdes.)
Stenkol kostar ju pengar? Inte stybben (jo, men ni fattar), som förekom rikligt i mobkolet och som sorterades ut ur järnvägsdriften. Lokalerna omringades av höga stybb-berg, som vartefter skottkärrades in i pannrummet för utvinning av värmeenergi genom en välkänd oxideringsprocess. Medlemmarna i BIIP tyckte att arrangemanget var mycket bättre än befintlig oljeeldad lokomobil, befintlig drygt 3 meter hög oljeeldad BAHCO varmluftspanna, och den följdaktligen hittills använda alternativa kroppsuppvärmingsmetoden "hårt arbete". (En vuxen person utvecklar ca 75 Watt kroppsvärme, räkna på det i en sluten lokal!)
Denna utsökta vedpanna var mer än väntat lättkonverterad och gjorde god tjänst. Tekniken gick ut på att elda gubbe. Först en start på ved, när glödbädden etablerats täcks denna successivt med stybb upp till luckan. En man, en knapp timmes passning. Då uppstår en glödande stybbmassa täckt av ett slagglock vars kanter det gällde att få genombrända så att gaser och sticklågor hittade ut åtminstone åt något håll.
Nu går pannan en arbetsdag utan särskild skötsel. Genom att eftermata med en enstaka skyffel kolstybb då och då med någon timmes mellanrum hålls fyren i perfekt balans. Inte så varm att pannan kokar, inte så kall att man måste lämna fikabordet och kolla läget.
Till slut är pannan så full i slagg att det roliga är över. öppna askluckan och slå brutalt undertill på rosten, in med ett spett i toppluckan och försök vända på gubben som en pannkaka. Det flammar upp, det går i lite stybb till, du fick just ytterligare tre timmars värme.
På bemärkelsedagar och andra högtidliga tillfällen kunde göras olika rökkkonster. Genom finkänslig justering av luftflödet åstadkoms knallgul rök, tjock nog att vira rep av. Vad grannskapet ansåg vet man nästan icke, men man kan ju föreställa sig resten. Viss möda lades ändock på att elda qualmfritt.
En dag kommer kommunens miljöinspektör på besök, på förekommen anledning kantänka. För övrigt färdas han till brottsplatsen i en gammel BMW 728, bara det när man är miljöinspektör. Men titeln förskräcker ju givetvis. Tjänstemannen uppmanade till ledsagad rundvisning i lokalerna och en tretimmars frågestund. Då kaffet tillfälligt var slut var det så lyckligt att vi två närvarande betjente inte eldat på ett tag, alltså försummat vår tjänst, alltså underlåtit att hålla fyren vid liv. Emellertid innebar detta att vi klarade inspektionn av härvarande centralvärmeanläggning galant. Vi förklarade vilket bränsle vi använde, vilka ansträngningar vi gjorde för att förhindra otillräcklig förbränning och vilken enastående, numera ur tiden utgången kompetens vi besatt ifråga om att hantera bränslesorten. På ren vinst och förlust öppnas sedan luckan för inspektion. En orangeglödande, helt rök- och luktfri massa av slagg skimrar vackert där innanför. Se här min gode man, ingen miljöfara å färde som Ni själv kan konstatera. Herr BMW-fahrer tvingas instämma i att det ser gott och väl ut så.
Efter några efterföljande frågeställningar om oljespill i gravar mot avlopp ("Vi har inget avlopp") och den delikata frågan om kvicksilver och andra tungmetaller i slagg, konstaterar Herr tjänsteförrättande inspektör att "det gör väl varken till eller från med tanke på vad som hänt här genom åren" och återvänder till kommunkontoret i sin bensinomobil.
Vi andas kraftigt ut efter tre timmar på slak lina, löper till affären och firar med en kaffekrans innan vi fortsätter med att riva i cylinderasbesten för att övertyga ett smörjrör om att än en gång leverera högaromatisk olja till sitt smörjställe.
Till alla svavelkärringar vill jag tillägga att en elpatron numera gör kaffet drickbart i de ovan nämnda lokalerna.