Det handlar i stor grad om hur tunga tåg man kör och på vilken typ av bana. Museitåg är ju mestadels tämligen lätta och banorna eller körsträckorna förhållandevis korta. Vedeldningen ställer egna krav på bränslelogistiken (man ska ha torr ved på lager och rutiner och verktyg för att hantera klyvning och torkning) och krav på att loken har fungerande gnistsläckning. Man ska dessutom fundera på vad man kör på i relation till brandrisken. Det är exempelvis inte en god idé att köra på granved när det är snustorrt. Björk är säkrare. Det är mycket renare att köra vedeldat, således mindre sot både i hytt och omgivning. Jockisbanan kör i dagens läge på 100% prima inhemskt biobränsle. Envar intresserad är välkommen för att på ort och ställe bekanta sig med vedeldningens ädla konst.

Koleldade lok har såvitt jag har förstått rätt alltid eldstadsvalv för att minska påfrestningen på den bakre gavelplåten. Man tar risken att valvet rasar om man börjar elda med ved och om en vedhalva träffar valvet på rätt (eller fel) ställe.

Här har vi en bild på avgång från Minkiö norrut med halvfull tender.