Vi har nu börjat och provtrycka loket. Själva lokpannan är hitintills tät, vi har bara haft 4 kg tryck, men överhettarelementen har sina brister.
Elementen är fulla av skit och några element har konstaterade frostsprickor, vi kommer nu först att spola alla element för att få dem rena inuti annars kommer skiten så småningom ner i pysarna, även i ånglådan finns det stora flagor av rost-beläggning som vi kommer att spola bort.

Ovanstående antyder att denna lokindivid inte skulle ha kunnat tas i drift som beredskapslok med kort varsel som väl ursprungligen var tänkt.
Eller är det så att t ex utbyte eller reparation av som i detta fall överhettarelement ansågs vara en rutinåtgärd som snabbt skulle kunna utföras av SJ:s dåvarande organisation för beredsklapslok?
Vilka platser hade utrustning för ångloksreparationer av denna typ eller liknande som skulle kunna tänkas erfordras på beredskapsloken?

Man har hört att åtskilliga av dessa lok som övertogs av museiföreningar var i förhållandevis gott skick, urvalet föregicks ju av en omfattande inventering genomförd bl a av flera vederhäftiga skribenter i detta forum, men de som var problematiska hör man sällan om.

Finns det därför någon uppskattning av hur stor del av dessa lok, hur många de nu var (någon?) som krånglade och behövde relativt omfattande åtgärder för att kunna tas i drift?
Sedan visar det sig ju att vissa lok, som väl NJM:s E 1189, bara klarade av några års drift innan tubsatsen "var slut". Vanligt fenomen också, fler exempel?

/funderade som vanligt CEO