Trafikeringssystem som baseras på att linjen och driftplatser övervakas med manuella metoder av endast en tågklarerarerare (Ctkl). På driftplatserna förekommer bara sidospår, och alla rörelser där sker i form av siktrörelse. Driftplatserna är bevakade. Reguljär persontrafik medges inte, endast tillfälliga researrangemang enligt samma regler som för bana med system S. Hastigheten för tågfärd är på linjen 80 km/h och på driftplats halv siktfart.

Systemet är ett svenskt försök med tyska Zugleitbetrieb. Detta infördes 1972
som en radiobaserad variant av förutvarande tyska "Säo § 100", kallad BND (Betriebsvorschriften für den vereinfachten Nebenbahndienst). En dansk variant
av Zugleitbetrieb infördes vid privatbanorna 1975 och till sist på två DSB-linjer 2002 ('Radiodirigeret trafikafvikling'). Privatbanorna hade haft 'gamla § 100' ända från 1935 men vid DSB hade detta varit tabu.

I både Tyskland och Danmark är systemet tillåtet även i persontrafik. I Sverige var detta uppe till resonemang vid förarbetena till radioblocket (Som ju också blev en uddaföreteelse). Det ansågs dock psykologiskt fel att återuppväcka 'Akkavaresyndromet'.

Syftet med fötsystemet blev i stället att höja sth på längre vutbanor (Dagens system S). Givetvis om spårstandarden medgav detta. Genom att bara EN tkl tjänstgör - i princip utan signalteknik - kan han/hon givetvis göra fel. Sth 40
i system S skall därvid mildra konsekvenserna. Den högre sth i system F bygger
på fler radiokontakter med förarna.

Provsträckan till Hallstavik blev den enda. Men man resonerade också om haparandabanan med sin glesa trafik (Nu fick den ju i stället till sist ERTMS).
Inlandsbanan var veterligen aldrig på tal m h t turisttrafiken. Till sist falnade intresset att vidareföra systemet.