Trafikeringssystem som baseras på att linjen och driftplatser övervakas med manuella metoder av endast en tågklarerarerare (Ctkl). På driftplatserna förekommer bara sidospår, och alla rörelser där sker i form av siktrörelse. Driftplatserna är bevakade. Reguljär persontrafik medges inte, endast tillfälliga researrangemang enligt samma regler som för bana med system S. Hastigheten för tågfärd är på linjen 80 km/h och på driftplats halv siktfart.

Systemet är ett svenskt försök med tyska Zugleitbetrieb. Detta infördes 1972
som en radiobaserad variant av förutvarande tyska "Säo § 100", kallad BND (Betriebsvorschriften für den vereinfachten Nebenbahndienst). En dansk variant
av Zugleitbetrieb infördes vid privatbanorna 1975 och till sist på två DSB-linjer 2002 ('Radiodirigeret trafikafvikling'). Privatbanorna hade haft 'gamla § 100' ända från 1935 men vid DSB hade detta varit tabu.

I både Tyskland och Danmark är systemet tillåtet även i persontrafik. I Sverige var detta uppe till resonemang vid förarbetena till radioblocket (Som ju också blev en uddaföreteelse). Det ansågs dock psykologiskt fel att återuppväcka 'Akkavaresyndromet'.

Syftet med fötsystemet blev i stället att höja sth på längre vutbanor (Dagens system S). Givetvis om spårstandarden medgav detta. Genom att bara EN tkl tjänstgör - i princip utan signalteknik - kan han/hon givetvis göra fel. Sth 40
i system S skall därvid mildra konsekvenserna. Den högre sth i system F bygger
på fler radiokontakter med förarna.

Provsträckan till Hallstavik blev den enda. Men man resonerade också om haparandabanan med sin glesa trafik (Nu fick den ju i stället till sist ERTMS).
Inlandsbanan var veterligen aldrig på tal m h t turisttrafiken. Till sist falnade intresset att I vidareföra systemet.

I det interna informationsbladet för IBAB utgivet sommaren 1997 presenteras ett till Inlandsbanan anpassat Föt-system kallat "Centraliserad Tågklarering" (CT). Bland annnat skulle persontrafik tillåtas. De i CT systemet av Ctkl bevakade stationerna kallades "U-stationer".
Av beskrivningen bibringades läsaren den uppfatttningen av det endast behövde "filas" lite på regelskrivningen så var det sedan bara att sätta igång verksamheten.
Drygt 10 år tidigare hade SJ tänkt sig ett par provsträckor för sk. "förenklad fjb". De två sträckorna var Östersund-Storlien och Östersund-Hoting. Av detta blev det intet.

Pelle Björkman