En anekdot om ett vagnsrenoveringsdilemma (Historiskt material)

av Ante Svensson, Tuesday, September 23, 2008, 21:10 (5655 dagar sedan) @ Erik Samuelsson

Värst vad vi är överens nu förtiden, Micke!;-) Inte mycket att tillägga förutom att det är min tur att leta efter den därna gråtande smileyn...


Ska den tidigare konstruktiva debatten övergå till ett gemytligt ryggkliande? :-P

En aspekt som jag tycker måste in och "erkännas öppet" är glädjen att skapa något gemensamt. Om det sen handlar om replikor eller konservering av stoft efter den första vagnen spelar ingen roll. Att träffas och göra nått skoj tillsammans är det viktigaste! Bristen på denna glädje är orsaken till mitt numera något ljumma intresse för engagemang i museibanebranschen men blir glad när jag läser vad andra åstadkommer.

ES

Jo, glädjen att jobba ihop är viktig. Att ha ett sammansvetsat gäng är viktig för varje förening. Men fortfarande är den grundläggande ideologin viktig! För om glädjen sätts i första rummet och ideologin i andra så kan ju vad som helst tillåtas vad gäller renoveringar etc "i glädjens namn" och till sist finns inget kvar att bevara. "Vi har kul men vad vi gör är inte lika viktigt som att vi har kul". "Vi bytte ut smalspåret mot normalspår och kör så det ryker! Lite crazy, visst, men vi är glada"!

Kanske en snedvridning av vad du vill säga, men vad som innebär glädje är ju högst individuellt. För Kalle Kula är det viktigt att få fram RSJ-vagnar, styrelsen vill något annat. Ingen blir nöjd till sist för ideologin är klen. Hade den varit tydlig hade kanske Kalle Kula varit med i en annan förening och fått ut mer av det, alternativt att han hade haft full uppbackning av styrelsen som ansett projektet RSJ BCo 1 vara mödan värt. Och alla hade fått känna glädje efteråt när en stolt Kalle fått rulla ut en praktpjäs ur verkstaden.

Ante (som känner glädje i vad han gör)


Hela tråden: