Kan det vara de olika museibanornas grad av "uppkäftighet".?

Att göra en museijärnväg med en näst intill komplett huvudstation (med verkstäder, lokstall, föråd) som Jädraås, Skara, Ohs eller Brösarp vid själva uppstartandet kanke inte ses som samma bredifter som orter som Anten, Dalhem(Gotl. Hesselby), Djurgården eller Mariefred där man i praktiken haft ett stationhus och inget annat (som t.ex. verkstad eller förrådslokaler).

Kan det vara så att AGj, ÖSLJ, GHJ m.fl. väcker tågentusiasternas beundan för att man har börjat med "två tomma händer"?
Man har helt enkelt haft ett tuffare jobbb (tillika penakrävande) att bygga upp sin infrasturktur.
ULJ som jag tillhör har förvisso fått köpa in stationhusen allt eftersom och fått lägga åtskillga miljoner på spårupprustning. Men det fanns lokstall, signalsystem, sidospår, plattformar för resande, sidorpsår, etc.

Det finns några undantag från denna teori - ty BöSJ och MJ har också fått börja från "skratch" utan större uppmärksamhet.
Ett annat undantag är Nora-banan som i praktiken var 100% komplett när den blev museibana. Tågvännernas entusiasm för detta projekt beror nog i detta fall på en stor portion nostalgi från alla SJK-utfärder på 1960-talet och 70-talet och på det faktum att banan lyckades överleva ett SJ-övertagande fram till den stora recessionen 1976-77.
Hade NKlJ legat mer lättillgängligt för tågdiggarna (och därmed varit mer lika diggar- besöks-vänlig som NBJ hade säkerligen samma nostalgi-känslor som bar fram NBvJ-bildandet lett till att t.ex. Uddeholm-Geijersholm blivit museibana.
Samma nostalgi får oss att älska Västervik-Hultsfred som den sista 891-banan med persontrafik som SJ drev.

Betyder det att de museibanor (NBJ och HWJ undantagna) som arbetar likt Skansen och bygger upp en gammeldags järnväg på "jungfruligt område" är mer omtyckta än de som bevarar ett redan existerande och antikvariskt viktigt järnvägssystem som Jädraås (som t.o.m. har en masugn i sin närhet), Brösarp-S:t Olof och sträckan Almunge¨-Bärby på ULJ??

Är det antikvariskt korrekta rentav trågigt medan det vi bygger upp själv och återskapar efter ritningar eller god järnvägshistorisk anda är så mycket roligare?

Nu kommer vi in på mitt favoritämne - vad betyder egentligen ordet "museal" i sådana här sammanhang? En ambition och viljeförklaring att verka i en järnvägshistorisk anda - eller att bevera original-järnvägsmuseala miljöer (och fordon) på ett så korrekt sätt som möjligt?

Hilsen
Johan